När jag fick en egen verkstad i G-studion i Gustavsberg i slutet av 90-talet så bestämde jag mig för att jag ville ha sällskap. Det var roligare att ha sällskap och någon att snacka med. Dessutom fick jag snabbt en massa beställningar och det vore bra med lite hjälp. Jag hade visserligen redan en del kurser och träffade andra människor och G-studion var full med folk som kom och gick och vi träffades i ugnsrummet eller fikade tillsammans. Men jag längtade efter lite sällskap och hjälp i verkstan.
Ganska snabbt så utkristalliserades ett system där jag tog in assistenter ( som kom någon gång i veckan) och lärlingar (som var där varje dag). De fick jobba åt mig halva tiden och den andra halvan så fick de göra egna saker och jag stod då för lera och bränningar. Jag behövde hjälp med att ta hand om leran och preparera den, blanda glasyrer, glasera, sätta och tömma ugnar, packa saker som skulle fraktas och städa , städa och städa lite till. Så har min verkstad fungerat ända sedan dess. Och jag har haft en enorm glädje och nytta av det systemet. Jag får hjälp och sällskap och assistenterna får tillgång till en verkstad och får lära sig mycket om krukmakeri.
En assistent kanske har en ledig dag eller en ledig eftermiddag i veckan från sitt vanliga jobb och kommer till min verkstad. Men en lärling är i verkstan på heltid. Vi ses mer än vad jag och min fru gör, så det måste fungera. Vi måste trivas ihop. Innan jag släpper in någon över tröskeln så har jag försökt lära känna hen. Kommer jag att vilja sitta bredvid den här personen och prata i timmar eller vara tyst i timmar. Fattar hen hur man beter sig i verkstan. Kurser är ett bra första steg att se hur någon beter sig i andras sällskap. Och innan de har fått bli lärlingar så har de fått vara lite i verkstan och hjälpa till. I några få fall så har jag också sagt upp assistenterna. De kan ha tagit för mycket plats eller betett sig som att det var deras verkstad. Jobbigt men inte hela världen.
Många har passerat genom min verkstad. Jag är inne på min tredje lärling via Hantverksakademin. Ett system som jag kan rekommendera. Jag har också haft flera mer informella lärlingar, som varit här länge, kanske en eller flera dagar i veckan och några har kommit via olika skolor. Bland de som jag har haft glädjen att arbeta med i verkstan kan nämnas Alice Noodapera Ramel, Malin Stocke, Linda Ljunggren, Monica Persdotter, Annali Shulin Andersson, Ulrika Barr, Eriko Suzuki och många andra som inte blivit yrkesmässiga keramiker men som haft glädje av att arbeta i en verkstad under en period.
I dagarna startas produktionsdrejarutbildningen i Lidköping. Vi har Hantverksakademin i Stockholm. Och det finns en hel del andra utbildningar som behöver praktikplatser åt sina blivande hantverkare. Jag vill uppmana mina kollegor att prova att släppa in någon i verkstan. Men det måste vara till ömsesidig glädje och nytta. Du får hjälp och sällskap. Lärlingen/assistenten får chansen att pröva något som de kanske länge drömt om.
Bra för oss båda.