Och det kan vara stor skillnad på lera och lera. Jag jobbar med minst fem olika sorter, fyra olika stengodsleror och en porslinslera. Varje lera har sin karaktär och glasyrerna blir väldigt olika.
Stengodslera bränns till över 1200 grader. Den sintrar, smälter, under den sista delen av bränningen. Det gör att slutresultatet blir en hård produkt som håller bättre än lergodslera. Lergodset bränns till strax över 1000 grader och dess sintringsperiod är så kort att man inte kan utnyttja den utan att riskera att skålen smälter.
I över 35 år har jag använt en lera som heter 1109 och tillverkas av Potclays i Stoke on Trent, England. Den är lite sandig, och väldigt stabil att dreja med, vilket gör den väldigt populär på kurserna. Speciellt för 1109 är också att den innehåller lite järnprickar som syns när leran glasyrbränns – till 1250-1280 grader.
Jag jobbar med flera restauranger. Och när kockarna från en av dem var här så sa de:
VI vill inte ha sådan där lera med prickar i.
Ok. Varför inte då?
Jo för nu försöker industrin härma det handgjorda uttrycket och då jobbar de med lera med prickar för att folk skall tro att det är handgjort. Och då kan ju folk tro att våra tallrikar inte är handgjorda.
Sen har jag en lera från Valentine Clays som heter Earthstone Original. Den är väldigt ljus, nästan vit och ger en lugn, ”prickfri”, bakgrund till glasyrerna. När jag var på kurs hos David och Margaret Frith i Denbigh i norra Wales så använde de Earthstone och jag blev förtjust. Den är behaglig och återger glasyrer på ett bra sätt.
Jag har också en röd stengodslera CS770, som jag köper från Cebex. Det är något med mörka leror som gör att en del glasyrer, inte minst vita framträder på ett vackert sätt. Nackdelen är att den inte tål mer än 1250 grader, sedan börjar den bubbla sig.
Vi var många som sörjde när fyleleran tog slut. Det är en mörk lera med speciell karaktär som bröts i Fyledalen. För ett tiotal år sedan så slutade Fyleverken sin verksamhet. Kvar fanns en hög lera som fraktades till Gotland där paret Nobling renade och gjorde i ordning den. Nu är högen slut, men jag har en flera tunnor med torr fylelera som jag skall återvinna.
Jag jobbar också med porslin. Här har jag hittat en porslinslera som heter Audrey Blackman porcelain. Porslin kan vara väldigt svårt. Det går att dreja riktigt tunt. Glasyrerna kan bli fantastiska mot det vita porslinet, men det krymper, slår sig och kan vara svårt att dreja.
Varje lera har sin karaktär. Det är helt annorlunda att jobba med chammoterad fylelera jämfört med porslin. Resultatet blir också annorlunda, Inte bara glasyren utan hela uttrycket.
Men gemensamt för all lera är att den måste hållas fuktig för att vara formbar. Den går att återvinna. Blöt upp med vatten, lägg på en gipsskiva och knåda. Och den blir hård när man bränner den till 1000 grader eller mer.
Jag har svårt att tänka mig ett mer fantastiskt material än lera.
