Stina har varit här i två dagar och drejat assietter

Hon är duktig, snabb och kan dreja så att det ser ut som om det är jag som har drejat sakerna. Men jag tar hand om beskickningen. Det vill säga att jag svarvar av överflödig lera och gör dem fina i botten. 

   Det är de små detaljerna som gör det. Så när skålen, eller som här assietten, har torkat så pass att man kan jobba med den utan att den tappar formen, så centrerar jag den upp och ner på drejskivan för att svarva av leran med en slinga. Jag gör formen till min genom att ta bort lite lera här, skapa en vinkel där och forma en fotring som assietten vilar på.  Vissa former kräver mer beskickning än andra. När jag gör tekannor kan jag ta bort så mycket som 25 % av leran för att få en lätt tekanna. Andra former kräver bara lite puts.  Men det är nu som skålen eller tekannan får sin slutliga form. Man kan bättra på linjen, ta bort överflödig lera och erövra formen. 

    Den drejade skålen kan fästas på olika sätt. För en pastaskål kan det räcka smed att fukta drejskivan och trycka fast skålen. Ibland drejar jag ut en tunn platta lera som jag gör ett spår i och det räcker för att hålla skålen på plats. Annars får man ta lerkluttar och fästa skålen med. Eller dreja en chuck om man vill centrera och fästa något med smal hals. 

  Det viktiga är att skålen är centrerad, håller sig på sin plats och att verktyget är tillräckligt vasst för att göra sitt jobb.

    Jag avslutar genom att signera varje skål. En del använder stämplar. Jag skriver mitt namn med ett vasst föremål. Om någon annan har varit delaktig så skriver jag deras initialer och ställer föremålet på tork.  

Människan är människans mening

Vad vore livet utan familj och vänner? Under senare år så har jag inte varit  lika social som tidigare. Arbetet med leran tenderar att uppsluka mig. Och sen så finns inte så mycket tid och ork kvar. Men jag har några sammanhang som jag vårdar. Och idag var det dags för öl med gubbarna. Jag kallar dem så i brist på annat. VI är åtta gubbar som  har känt varandra sedan vi var små och vi ses då och då över några öl på Black&Brown i västra änden av Hornsgatspuckeln. Förr snackade vi mycket om politik, musik, och tjejer. Sen blev det politik, musik och familjen. Och nu är det politik, prostata och allmänna hälsoläget och hur det går för barnen. 

    Jag är oerhört tacksam över att jag växte upp med det här gänget och att det var de som var med och formade mig till den jag är. Några har jag känt sedan småskolan. Första dagen efter jullovet i första klass kom en ny kille på kryckor gående över skolgården genom snögloppet, tillsammans med sin mamma.  Under första rasten lekte vi herre på täppan och han tog sig snabbt upp på toppen av snöhögen, kastade kryckorna och slängde ner oss andra. Det var Henrik. Han hade legat hemma i ett år i någon sjukdom som gjorde att han inte kunde gå. Men nu var han tillbaka på benen. 

   Christoffer träffade jag på fotbollsplanen vid Högdalens skola. Det var massor av ungar där och det pågick flera matcher samtidigt. Och ibland gällde det att veta vilken boll man skulle springa efter. Olle och Erik gick också i samma skola. Gustav träffade jag i scouterna. Vi skulle bilda band men kom av oss efter att ha spelat in en låt på min tandbergsbandspelare och hörde hur illa det lät. Christoffer bodde på samma gård som Nisse. Och Nisse hade en kompis som hette Leffe. 

    I tonåren blev vi ett gäng grabbar som hängde ihop. Vi såg Jimi Hendrix på Grönan och American Folk Blues Festival på Konserthuset. Vi satt uppe till långt in på natten och drack te och snackade med Cohen eller Dylan i högtalarna. Vi drack våra första mellanöl ihop.  Vi gick och drejade på Högdalens ungdomsgård.  Vi fotograferade och gjorde bilder i mörkrummet. Vi liftade runt i Europa sommaren 1969. Vi träffade ett tjejgäng och då blev allt ännu roligare. Men vi konkurrerade också om en del tjejer och blev osams. När 60-talet gick över i 70-tal drogs de flesta av oss med i Vietnamrörelsen och sedan vidare ut i vänstern. 

    I 20-årsåldern så skingrades vi. Leffe liftade ut i världen. Nisse flyttade till Umeå. Vi fick jobb eller kom in på utbildningar och fick andra kompisar. Men på 90-talet började vi ses igen.  Det var som om vi bara hade varit ute en sväng och nu fortsatte vi. Och vi fortsätter fortfarande. Lite äldre, lite visare, lite tilltufsade och med en del krämpor. Men fortfarande kompisar.

Jag letade efter en presentation av mig själv

som jag skulle skicka till Herrljunga keramikfestival som äger rum 24 maj. Och där jag skall prata. Och jag hittade det här.

Jag är krukmakare. Och jag älskar att vara det. Det enda jag ångrar med det valet är att jag inte gjorde det tidigare. Första gången jag satt vid en drejskiva var jag 14 år. Det var på Högdalens ungdomsgård. Om man gick en trappa upp så kom man till en korridor. Första dörren till höger ledde till ett rum som var något slags allmänt pysselrum med en drejskiva och en keramikugn. En liten ringugn men olika sektioner som man stapplade på varandra. Gick man korridoren längst ner till vänster kom man till ett rum som allmänt kallades flumrummet. Jag valde det första rummet till höger.

Jag var inte främmande för att man kunde jobba med lera. Jag hade många fastrar och farbröder. Två av dem jobbade med lera. Marianne Hall som gick på mejan och som kom att bli skulptör och den lite mer namnkunniga Hertha Hillfon. När jag i sena tonåren tyckte det var motigt i gymnasiet trots att jag hade ganska lätt för mig så bad jag pappa fråga Hertha om jag fick praktisera hos henne på loven. Och det fick jag. Jag fattade nog inte vilken ynnest det var att komma innanför porten hos Hertha och Gösta. Hon var ingen direkt pedagog. Jag fick en klump lera och så pekade hon på sin vackra sparkskiva och sa att ” här kan du sitta”. Men när hon ville ha hjälp med att kavla ut lerskivor och blanda lera eller när vi skulle flytta hennes skulpturer så var nog noga med instruktionerna så att det blev rätt. På sommarlovet så fick jag jobba åt Hertha. Jag fick 8 kr i timmen. Ofta innebar jobbet att sitta modell eller ligga modell, äta jordgubbar och lyssna på musik. Så höll vi på några år. Jag funderade på att söka till Konstfack. Men det var annat som pockade på min uppmärksamhet. Det var tidigt 70-tal, vietnamkrig och jag drogs med i arbetet med att förändra världen. Leran fick vänta. Här var det viktigare grejor på gång.

När 70-talet gick över i 80-tal så falnade glöden. Kina kanske inte var ett lyckorike. Och många av de forna hjältarna visade sig ha andra sidor när de kom till makten. För mig blev lösningen att köpa en drejskiva. En dansk sparkskiva med blå ställning som såldes av en excentrisk bonde på Vänersnäs. Vi hade ett lantställe på Rossö på västkusten. Och jag inredde en enkel verkstad i ladan och försökte bygga en liten vedeldad ugn. Gud vad jag slet med den där ugnen utan att lyckas. Men så gick sommaren över i höst. Och vad gör man då?

Jo jag gjorde i ordning en liten 4 kvadratmeters verkstad i vardagsrummet i radhuset i Hagsätra. Där snurrade en annan sparkskiva på kvällarna när barnen somnat. Jag var fullkomligt besatt av leran, men jag måste ju försörja familjen. Under 70-talet så hade jag jobbat som offsettryckare på Ordfronts tryckeri, men nu pluggade jag till ämneslärare. Efter två år bestämde jag mig för att söka till Konstfack men kom inte in. Jag måste fatta ett beslut. Fortsätta att plugga till lärare och hålla på med keramiken vid sidan av, eller satsa på att komma in på Konstfack och lägga ner lärarplanerna. Jag hade barn att försörja. Jag valde lärarbanan. Och tänkte att om jag jobbar hårt med keramiken så kanske jag blir duktig om tio, femton år. Och så blev det. Jag blev ämneslärare i svenska och engelska, adjunkt, och fortsatte med keramiken. Jag tog klivet från vardagsrummet till en verkstad på Rörstrandgatan där jag hyrde in mig, till ett pannrum i bostadsområdet, till ett garage som följde med ett hus vi köpte i Kummelnäs utanför Stockholm.

Jag gjorde ganska halvbra saker. Kom inte på tanken att gå en kurs, men läste böcker och kämpade på enligt en slags trial and error strategi. Jag fick lite saker sålda. Sökte varje år till Konsthantverkarna och Blås&knåda och kom inte med. Vi skiljde oss och för att klara ekonomin började jag med drejkurser. Jag packade ner mina saker i en väska och gick runt i olika butiker.

⁃ Jo jag undrar om jag kan få visa några saker som kanske kan vara intressanta för er.

⁃ Jaha,

Jag packade upp mina saker.

⁃ Nej tag tror inte det.

Så gick jag vidare till nästa. Och till nästa. Och till nästa. Sen åkte jag hem.

Jag hade hört talas om en butik som hette Norrgavel och som låg på Kungsgatan. Jag tog med några koppar och åkte dit. Jag ställde upp dem på disken och frågade om de var intresserade av att sälja mina koppar. Jag hade med tre olika glasyrer.

Damen bakom disken tittade länge på dem , men sa inget. Då kom en man in genom dörren och hon ropade till honom;

⁃ Erik kan du komma och kolla på det här?

Han kom fram. Tittade på kopparna och sa:

⁃ VI tar den där och den där, men inte den där.

Jag levererade 10 koppar av varje glasyr. Efter en vecka ringde de och frågade om jag hade fler. Och frågade om jag gjorde något annat. Så började ett samarbete som varade i 25 år och som kom att bli mycket betydelsefullt för mig.

Ungefär samtidigt så började jag sälja mina saker på Designtorget vid Sergels torg. Efter att ha blivit godkänd så fick man hyra en yta som helt enkelt var en europapall. Och jag kom med i Konsthantverkarna efter att ha sökt minst 10 gånger. Äntligen lossnade det. Mina saker hade väl helt enkelt blivit tillräckligt bra för att hitta en publik. Jag hade ingen utbildning, men jag var hängiven, drog mig inte för att arbeta och jag var envis. Ett nej var bara en tillfällig motgång. Fick man nej så sökte man igen. Jag sökte arbetsstipendium säkert 20 gånger innan jag fick det. Jag sökte till Blås&knåda varje år under 90-talet utan att komma med. Men så var det ett år då jag inte sökte och då ringde de och frågade om jag ville vara med.

Ytterst få är extremt begåvade. För de flesta så bygger framgång på hårt arbete. På att inte ge upp för motgångar. På att veta vad man vill. Det är klart att man måste ha någon slags självinsikt. Om jag hade velat bli operasångare så hade det inte gått oavsett hur mycket jag försökt.

Jag visade också mina saker på Formex och fick massor med beställningar. Nu stod jag vid vägskälet och det var dags att välja väg. Jag sa upp mig från lärarjobbet, som var ett spännande jobb, och kastade alla mina pärmar i en container. Det var 1998 och sedan dess har jag levt på att vara krukmakare. Hur kommer det sig att det har fungerat?

1. Jag har jobbat hårt och inte givit upp. Du måste räkna med att arbeta långa dagar, göra om när det blir fel. Hårt arbete kommer att göra dig till en duktig krukmakare. Jag var inte speciellt begåvad men jag tränade och tränade, tittade på andras saker och försökte lära mig. Och ett nej är bara en tillfällig besvikelse. Om jag hade resignerat när jag inte kom med i Konsthantverkarna de första 10 gångerna som jag sökte så hade jag varit en pensionerad gymnasielärare i ställer för en aktiv krukmakare.

2. Jag har haft koll på min ekonomi. Pengar är inte allt - när man har dem. Men om man inte har några så blir det allt. Du måste veta hur mycket du måste sälja för att kunna försörja dig. Och ta vara på dina möjligheter. Kurser är ett fantastiskt bra sätt att utnyttja det du kan och tjäna pengar. När jag precis hade skiljt mig första gången så hade jag inte pengar till den kommande hyresbetalningen. Då lånade jag några drejskivor satte upp lappar i området och efter en vecka så hade jag tre kurser igång, kunde betala hyran och till och med köpa en flaska vin.

3. Jag hade några signaturföremål som sålde bra och tydligt förknippades med mig.

Det som avgör om du kommer att lyckas är vad du gör. Det måste vara bra gjort och du måste göra saker som folk vill ha.

Jag gjorde en skål. En dag frågade en kvinna: ” Kan man inte få ett handtag”. Så hon fick sitt handtag och jag fick min kopp. Under några år så levde jag på att göra den koppen. Tusentals. Sen kom det andra föremål.

Du måste ta din plats. Om man kommer in i en butik full med keramik så ska man tydligt se vad du gör.

4. Jag kom med i Konsthantverkarna (och blås&knåda). När jag kom med i Konsthantverkarna så fick jag möjlighet att sälja mina saker bland några av Sveriges bästa konsthantverkare. Det gav inte mycket pengar i början, men det gav status, möjlighet att vara med på medlemsutställningar och ett sammanhang.

5. Jag fick några återförsäljare. Det är viktigt att dina saker syns, och det ger pengar.

Du måste visa upp dina saker för återförsäljarna och inte krokna om du får ett nej. Då går du till nästa. Jag hade turen att komma in på Norrgavel. Det innebar också att mina saker utvecklades. De frågade efter olika saker och kom med synpunkter.

Det finns ytterligare några faktorer som kan göra skillnaden mellan att kunna försörja sig på krukmakeri och inte

6. Sociala media. Instagram är en fantastisk marknadsföringskanal. Det enda problemet är att alla krukmakare har instagram. Det gäller att ha ett tilltal som fångar. Berätta något mer än kopp 350 kr. Ni känner förmodligen till Florian Gadsby med nästan 600’ följare. Själv har jag 7’ och det märks direkt när jag gör ett bra inlägg.

7. Möjlighet till direkt försäljning.

Det är jättebra att sälja via återförsäljare och nå ut till folk som du aldrig skulle kunna nå. Men om det skall bli god ekonomi så måste du sälja lite direkt. Verkstad och butik är en lysande kombination.

8. Stå aldrig still.

Det är lätt att fastna i ett uttryck. Publiken står inte still. Den rör sig. Och även om du har en stil som är mer populär vissa tider och mindre andra så är det alltför många som fastnar i att göra de saker som gick bra för 20 år sedan, och sedan inte förstår varför de inte säljer längre.

Många vägar bär till drejskivan

Idag hade jag  ett trevligt besök av Anna Löwenhielm och hennes två lärlingar/praktikanter, Elin Selin från produktionsdrejarutbildningen i Lidköping och Sophie Rossovich från Hantverksakademin i Stockholm. Anna Löwenhielm  bedriver en fantastisk verksamhet i Saltsjöbaden med egen produktion, butik och kurser. Hon är ordförande i keramikkooperativet Kaolin. Vi tycker båda att det är viktigt att föra vidare de kunskaper som vi tillägnat oss. 

    Elin Selin tillhör den första kullen av tre som utbildas vid Formakademin i Lidköping med Nina Bergqvist som motor för verksamheten. Utbildningen är tvåårig och innehåller såväl  arbete i Lidköping på skolan, praktik hos etablerade krukmakare som arbete i den egna verkstaden. Målsättningen är att utbilda tre omgångar med nio elever i varje omgång för att täcka upp behovet av duktiga drejare till den hantverksproduktion av drejat gods som snabbt växer. De två första klasserna är igång och man kommer att starta en till klass. Sedan läggs utbildningen ner. 

   Sophie Rossovich är knuten till Hantverksakademin som drivs av Stockholms Hantverksförening. Utbildningen är också tvåårig. Den bygger på att eleven är fyra dagar i veckan hos en handledare/mästare och en dag på skolan där de olika inriktningarna – alltifrån krukmakare till sadelmakare – har gemensamma lektioner i allt det som det innebär att driva ett företag. Jag har haft tre elever från Hantverksakademin. Aurora Pettersson som var hos mig för 25 år sedan, och under senare år Annali Andersson som utvecklats till en mycket duktig krukmakare med egen verksamhet och anställning på Skansens krukmakeri och nu Sigrid Nyberg som just håller på att jobba med sitt examensprov. 

   Förr i tiden så var Konstfack  och HDK de självklara ledande utbildningarna om man ville jobba med keramik. Jag sökte dit men kom inte in. Och bestämde då att jag skulle göra klart min lärarutbildning som jag redan gjort två år av. Jag var småbarnspappa och hade ansvar för försörjningen. Då – på 80- och 90-talet blev man bemött med en viss skepsis om man inte hade gått på Konstfack.  När jag hyrde lokal i G-studion i Gustavsberg hade vi en diskussion om man överhuvudtaget skulle bli godkänd som hyresgäst om man inte hade gått Konstfack.   Men nu är det ett öppnare klimat. Samtidigt som Konstfack inte längre utbildar de duktigaste hantverkarna. Varför kan vi ta upp en annan gång.  

Jag hade precis slipat yxan

när Marika meddelade att jag inte behöver använda den. Vi har hittat ett nytt hem till tuppen. Han skall flytta till Järna och få nya damer att tampas med. Det blir alltså ingen Coq au vin. Men lika bra det. Det är lika svårt varje gång. Och jag är glad att slippa. 

   Jag äter kött och jag är djurägare. Hönor och tuppar som då och då måste ”tas om hand” för att ge slakten en förskönande omskrivning. Jag tar då fram en huggkubbe. En planka att slå hen i skallen med för att bedöva den och sedan upp på huggkubben och några slag, helst bara ett, med yxan. Hönan, eller tuppen, kan sprattla i upp till en minut innan den stillnar. 

    Om vi skall äta upp den så låter vi den hänga några dagar, sedan tar Marika ur den och plockar bort alla fjädrar.  Jag får väl erkänna att köttet inte är lika gott som Bosarps ekologiska kyckling. Men jag köper aldrig kyckling från Kronfågel eller andra uppfödare som låter sina fåglar växa upp i trånga burar eller stallar. 

   Varje tupp och varje höna är en individ. De har personligheter. Man kan se hur de älskar att vara frisläppta i trädgården och få till en grop där de liksom badar i jorden. Och hur tuppen uppvaktar olika hönor med mask och fjädrar upp sig för dem. Sen sätter han på dem med korta mellanrum. Ibland fogar de sig. Ibland flyr de vilt kacklande. 

   Tuppar kan vara väldigt olika. En del är bra ledare i flocken. Andra får Harvey Weinsten att framstå som omtänksam feminist. Men livet i hönsflocken kan också vara hårt med en tydlig hackordning. Trots allt så har våra hönor ett paradis jämfört de som lever sitt korta liv i livsmedelsindustrins lokaler.

Jag tar en klump lera,

kanske 5 kg,  formar den någorlunda rund och slår fast den på drejskivan. Trampar på gaspedalen, och trycker leran in mot mitten i formen av en kon, avsmalnande mot toppen. I början kränger den, men allteftersom leran närmar sig mitten blir rörelserna lugnare och mindre. Händerna vandrar från basen mot toppen av klösen. När händerna nått toppen så trycker jag nedåt/inåt. Så börjar jag om nedifrån. Vänstra armbågen tar stöd från höften. Om jag trycker på med höften så ger kroppen extra kraft. Drejskivan snurrar och jag överför en kraft. Sakta fogar sig klösen in mot mitten. Jag kan ta ett drejsken, en platta – mina är raka på en sidan och böjda på den andra - för att komma åt de minsta variationerna. Till slut, efter några omgångar med tryck omväxlande inåt uppåt och inåt nedåt så är leran centrerad. Jag har hittat mittpunkten. Balansen. Leran ser ut att stå still trots att den snurrar. Nu kan jag gå vidare. 

   Jag trycker i mitten på toppen av klösen för att öppna lerklösen och arbetar mig nedåt och utåt. Det är viktigt att rörelserna är lugna och att händerna inte rör sig snabbare än drejskivan snurrar. Trycket måste fördelas jämnt annars rör sig leran bort från mittpunkten och förlorar balansen. Händerna söker sig nedåt och utåt till dess att botten är ungefär lika tjock som pekfingret, och utåt så att insidan har samma linje som utsidan. 

   Högerhanden trycker på utsidan från basen och snett uppåt. Vänsterhanden håller emot på insidan och tar emot kraften. Händerna för leran uppåt. Skålen växer. 

   För att lyckas så måste du förhålla dig till mittpunkten. Leran måste fördela sig jämnt så att det är lika mycket lera runtom. Bara så kan du hålla skålen i balans. Tappar du balansen faller allt. 

Hur hamnade vi här?

Jag föddes 1952. Sju år efter andra världskriget. Det kalla kriget kunde visserligen vara ganska kallt. Men ett nytt krig kändes ändå långt borta. Muren föll och krig i Europa blev ändå mer otroligt – förutom i forna Jugoslavien då. Det var så långt borta att vi praktiskt taget lade ner försvaret. 

    Jag har alltid - förutom i slutet av tonåren då jag var radikalpacifist - tyckt att vi skall ha ett starkt försvar för att kunna vara oberoende. Och det tycker jag fortfarande.  Nu ramlar världsordningen sönder. Och det börjar pratas om kärnvapen i Norden. Att Europa måste bygga upp sin kärnvapenarsenal. Och där går min gräns. VI skall inte skaffa kärnvapen. 

Jag går gallerirunda

Först besöker jag Galleri Hantverket på Götgatan, bredvid biografen Viktoria. Jag ställde ut där två gånger kring millennieskiftet. Nu skall jag se Kajsa Källérus utställning Shibui. Shibui är japanska och står för enkel och diskret skönhet. 

   Vi jobbar i samma tradition, och har båda inspirerats av östasiatisk klassisk keramik. Enkla former på vardagliga föremål som är tänkta att användas i vardagslivet. Och vi använder båda samma typ av reduktionsglasyrer. Det är en mycket sevärd utställning med väldrejade tekannor och skålar  och vackra glasyrer. Helt klart Shibui. 

   Nästa anhalt är Konsthantverkarna på Södermalmstorg 4. Där har David Carlsson har en utställning med namnet La théorie et la pratique du jardinage. I beskrivningen av utställningen står det: ” Med planteringskärl som utgångspunkthar han undersökt trädgården som idé, dröm och verklighet.”  

   David Carlsson har gjort låga planteringskärl i oglaserat lergods som är ordnade i en slags mönster som påminner om hur en barockträdgård kan vara arrangerad. Jag som lever i en av Sveriges vackraste trädgårdar – helt och hållet skapad av min fru Marika Delin – blir inte riktigt klok på den här utställningen. Varför är planteringskärlen så låga, bara ett par centimeter höga? Och varför står de på golvet när de är så låga? Det känns som trädgård utan trädgård. Det känns stelt och väldigt långt från ”la pratique”. 

   På Blås&knåda ställer Eva Zethraeus ut sina organiska skulpturer. Jag tycker att de liknar havsväxter och får associationer till korallrev i tropiska vatten. Det är fantasifullt, vackert och nästan magiskt. Eva Zethraeus är väletablerad med en internationell karriär och om man ser till hur mycket som är sålt så ligger ordet succé nära till hands. 

   Sista anhalten på dagens utflykt blir Kaolin där Britta Strömbäck och Inger Lampegård Hellertz  gemensamma utställning  Det enkla väl speglar titeln. Mycket har flyttat upp på väggen i enkla lågmälda bilder som kräver en stunds ro och reflektion för att ta in. Det enkla är inte alltid så enkelt. 

   Alla utställningar pågår till 12 mars. 

Tuppen gal i hönsgården

Det är en stor och bra tupp. VI har 10 hönor och han styr flocken. Det innebär att han har koll på omvärlden. Kastar då och då ett öga mot skyn för att kolla att duvhöken inte är på gång. Han kan visa hönorna var de kan hitta extra god mask. Och så sätter han på någon av hönorna med korta mellanrum. Hans uppvaktning uppfattas olika – från uppskattning till vild skräck. Stackars hönan Johanna flyr så långt hon kan från honom. Och vi försöker göra livet lite lättare för henne. Tuppar kan vara väldigt olika. En del får de värsta meetoogubbarna att framstå som harmlösa, andra är omtänksamma och nästan kärleksfulla patriarker. 

   Hönorna ger ägg och en slags trivsamhet i trädgården. Men livet i en hönsgård kan vara ganska hårt. Det finns massor med uttryck som relaterar till deras liv – hackkyckling, hackordning, trilla av pinn, högsta hönset. För att nämna några som alla skildrar en brutal verklighet. 

   De flesta av våra grannar uppskattar hönorna - och tuppen. De tycker att ljuden från hönsgården ger en slags lantlig trivsamhet. Men en av våra grannar gillar inte tuppen. Och har visat det med all önskvärd tydlighet. Den här gången fick vi ett undertecknat mail. Så jag har lovat att jag skall slipa yxan och att han skall bli Coq au vin.  

Idag har jag hjälp i verkstan

Jag har frågat Stina Neander om hon kan komma och hjälpa mig att dreja en del saker. Stina är medlem i Blås&knåda. Och det slår aldrig fel. Varje gång jag kommer in  på ”blåset” och ser något som jag gillar, och undrar vem har gjort den här, så är det Stina. Blås&knåda har många duktiga medlemmar, och ni andra får ursäkta, men hennes grejor träffar något hos mig. Vi jobbar i samma tradition. Båda gillar vi reduktionsbränt. Båda är vi inspirerade av den tradition som har sina rötter i den östasiatiska keramiken. Och båda jobbar vi  med bruksgods. 

    Vi lärde känna varandra för ca 15 år sedan när vi deltog i en bränning som Frank Larsen ordnade i sin vedugn i Fågelsjö i Hälsingland. 

    Ibland, när det blir lite för mycket, så tar jag hjälp av en duktig drejare. Det har varit Carin Nordling, som också är med i ”blåset” och Annali Andersson som var lärling hos mig under några år och som har utvecklats till en mycket duktig drejare. De får dreja några former som jag ser som mer allmängiltiga, som t ex pastaskålar. Jag skriver mitt namn under och lägger till en signatur – i det här fallet SN – för att markera att det inte är jag som drejat föremålet. Jag vill gärna beskicka, svarva av i botten och göra den slutliga formen, om jag hinner. De som hjälper mig skall ju inte bara vara duktiga drejare, de skall dreja så att det ser ut som om att det är jag som gjort föremålet. Och det är ofta små nyanser som avgör det. Bredden och vinkeln på fotringen,  millimetrar eller delar av millimetrar i skålens linje. Kantens rundning. Ytterst små detaljer som tillsammans skapar ett uttryck. 

    Vissa modeller är lättare att lägga ut på någon annan, pastaskålar, dessertskålar ( som ser ut som pastaskålar men är mindre) assietter och tallrikar, speciellt om de saknar kant. De är en så integrerad del av vår formvärld. Och finns i allmänhet på var och varannan vägkrog, men masstillverkade i fabrik. De är helt enkelt praktiska, genom seklerna utprövade former, som fungerar bra ihop med mat. Och det finns en närmast omättbar efterfrågan på dem. 

  Andra former som stora fat, mina koppar, tekannor eller de som har mer av min egen formgivning gör jag helst själv. 

   Enda problemet med att ta hjälp av en så duktig drejare som Stina är att man till slut inte vet var man skall ställa alla saker.  

Det finns ett magiskt ord

”Förlåt.” Och ännu mer kraft om man lägger till: ”Förlåt. Jag är ledsen att jag gjorde dig illa.” Det har en fantastisk förmåga att läka sår i själen. 

För några år sedan var jag med om att en nära vän gjorde mig väldigt illa.  Jag talade om för honom att han sårat mig djupt. Efter påtryckningar kom en halvkväden ursäkt och sedan bara tystnad. Vi har inte setts sedan dess. 

   Jag tog kontakt efter ett halvår och undrade om vi kunde ses men fick bara en smiley till svar. Sedan tystnad. 

   Jag vet inte säkert men det är möjligt att ett förlåt och några vänliga ord hade kunnat läka såret. Nu tror jag att det är för sent. Jag har ingen lust längre. 

Drejar beställningar i röd stengodslera

 Tallrikar till svåger Buster Delin som ritat vårt hus. Burkar till en annan kund och 15 dessertskålar till en kund, som jag tror är kock. Den röda leran CS 770 som jag köper av Cebex är otroligt lättdrejad. Den tål bara 1250 grader, men glasyrerna smälter ut tidigare eftersom järnet i leran påverkar glasyren. 

    När klockan är 16 så konstaterar jag besviket att arbetsdagen är över. Jag hade gärna fortsatt ett tag till. Men nu måste jag träna innan det är dags för middag.  Ser fram mot måndagen.

Nu säljs mina tekannor på Svenskt Tenn

Jag har gjort tre modeller.  Två ca 5 dl, och en som rymmer drygt 1 liter. De små är antingen med draget handtag i keramik och med grå celadonglasyr, eller med ett rottinghandtag i järnröd glasyr. Den stora tekannan har ett keramikhandtag och är glaserad i temmoku. Tekannorna säljs under deras påskkollektion och går att beställa på nätet. 

    Jag är stolt och nervös. Jag hoppas verkligen att det funkar. Och att tekannorna säljer.  Själv tycker jag bäst om den järnröda. 

    Det känns lite stort att vara representerad i en så anrik butik som Svenskt Tenn. 

Vaknar av en röst som sjunger:

” …så glada idag, att du har födelsedag, att du har födelsedag, precis idag. Hurra! Hurra! Hurra!” Grodan Bolls födelsedagssång. Det är Marika som sjunger och det är jag som fyller år. 73 år! Vem hade trott det när man var 37? Då var det oändligt långt fram i tiden. Muren i Berlin hade inte fallit. Det fanns två tv-kanaler. Inget internet. Det fanns mobiltelefoner som marknadsfördes med att ”den väger bara 5 kg”. En annan tid. Jag hade börjat med keramik, men inte kommit så långt. Men tidens vagn rullar obönhörligt på och så inser man att man  inte är ung och lovande längre utan tillhör gamla gardet. 

    Första gången jag drejade var på Högdalens ungdomsgård 1966.  Under några år var jag hos min faster Hertha Hillfon på lov och ibland efter skolan. Sen kom 70-talet med vietnamkrig, och en plötslig önskan att förändra världen. Leran fick vänta. Det var viktigare saker på gång. Jag var med när förlaget och kulturföreningen Ordfront växte fram, och blev dess förste ordförande. Sen i skiftet 70/80-tal kom besvikelsen, bakslaget och insikten om att gärna förändring, men inte på det här sättet. Det var inget fel på Ordfront. Det var en förening som lyckades navigera i tiden och sätta demokratiska värden högt. Men det var den Kinainspirerade vänsterns världsbild som sprack.

    Jag var 30 och undrade vad jag skulle göra med mitt liv. Det där med att dreja hade ju varit väldigt kul. Jag köpte en sparkdrejskiva och iordningställde en liten verkstad i vardagsrummet i radhuset i Hagsätra. Drejningen växte snabbt till en förälskelse. På vårt lantställe så försökte jag bygga en vedugn, men den blev aldrig bra. Och jag hade ingen att fråga hur jag skulle göra. Ett tag fick jag hjälp av keramikern Lisa Trädgård, som var medlem i Kaolin, och bodde i Sorunda utanför Nynäshamn, att bränna mina saker. Jag sökte till Konstfack (eller the artfack school som jag kallade den inför en häpen engelsman) men kom inte in. Familjen måste försörjas och jag jobbade som lärare och drejade så mycket jag kunde. Antalet undervisningstimmar minskade och tiden i verkstan ökade när jag började kunna sälja mina saker. Designtorget öppnade en butik i Kulturhuset vid Sergels Torg, och jag fick möjlighet att sälja mina saker där. Norrgavel var nästa steg. Och efter att ha sökt minst 10 gånger till Konsthantverkarna blev jag antagen som medlem. Och 1998 så släppte jag de sista fyra undervisningstimmarna och började försörja mig helt som krukmakare. 

   Idag går det väldigt bra för mig. I stort sett allt jag gör säljs. Jag har gott om beställningar. Jag tycker fortfarande det är väldigt roligt att dreja. Min oro rör inte ekonomi och hur det skall gå, utan att sanden i glaset håller på att ta slut. Min granne och nära  Eli Keller är familjeterapeut och krukmakare. Han är 10 år äldre än mig och jobbar på. Hertha blev 92 och jobbade i stort sett till slutet. Två förebilder. Vi får se hur länge jag kan hålla på. 

   Det blev en fin födelsedag. Marika hade dukat frukostbordet så fint som bara hon kan. Jag fick en skjorta. Och på eftermiddagen såg vi filmen Brutalisten på Zita och åt middag på restaurang  Främmat på Dalagatan. Brutalt bra film och väldigt god mat. 

Just nu pågår en utställning på Nacka konsthall med verk av Peter Linde

Han bor och arbetar i Saltsjöbaden. Första gången jag lade märke till honom var när jag på 90-talet  såg en skulptur i Bofills båge  på Söder i Stockholm, Commedianterna. En man står på händerna och spänner sig för en kvinna som avvaktande tittar på. Hon kanske är en del av cirkus eller akrobatsällskapet. Det är en vacker skulptur som utstrålar humor  och sensualitet. Utanför Kungliga biblioteket stötte jag sedan på Hjalmar Söderberg i brons med ett par röda handskar. 

   Mest känd är kanske Peter Linde för Zlatanskulpturen i Malmö som vandaliserades och fick flyttas. I mina ögon är han tillsammans med Hertha Hillfon och Torsten Renqvist  en av våra allra största konstnärer. Ingen kan som han skulptera en naken kropp så naturtroget. Men bäst är han när vi får möta Karin Boye, Hjalmar Söderberg, Lindes fru Sian eller något barn i en vardaglig situation. 

   På utställningen möter jag återigen gycklaren som står på händer men i ett annat sällskap och så finns där Zlatan när han gör sin berömda cykelspark som styrde bollen i mål. Jag tror det är mot England någon gång på 90-talet. 

   Jag är full av beundran. Utställningen pågår till den 27 april. 

Idag öppnade butiken igen

 Den har varit stängd sedan strax före jul, dvs inga fasta öppettider men det går att komma till den om jag är här. Julförsäljningen gick så pass bra  att det var utplockat och jag måste få tid att fylla på. Butiken ligger i anslutning till verkstan i bottenvåningen av vårt hus och är som en egen liten lägenhet  med kök, toa och dusch. Under sju år hyrde vi ut den till flyktingar och folk som skiljt sig och måste ha någonstans att ta vägen. 

   Så under pandemin ordnade jag en utomhusbutik mitt i vintern. Några bockar och skivor utanför verkstan och det kom betydligt fler än väntat. Då föddes idéen om butiken. Jag har öppet tre dagar i veckan med fasta tider, torsdag – lördag kl 10-15. Övriga tider är det öppet enligt överenskommelse, dvs folk ringer och frågar om de kan komma. Nu skulle jag inte vilja vara utan butiken. Jag får en möjlighet att exponera vad jag vill, när jag vill och det kommer faktiskt folk och handlar. Riktigt många. Och det är en väldig skillnad att få behålla hela försäljningssumman (ja, staten skall naturligtvis ha sin skatt) mot att bara få hälften som när man säljer i andra butiker. (Staten får givetvis sin del av det också). 

   Mellan 1995 och 2005 var jag i G-studion i Gustavsberg. Det var jättekul och socialt. Men det kom inte så många och handlade när man satt i en lokal tre trappor upp i en fabrik. Vi hade våra framgångsrika julförsäljningar då huset var fullt av folk. Men det räcker inte att sälja för 40 000 kr en helg eller två om året. Du måste få in minst det dubbla varje månad för att få en anständig lön när omkostnader och skatt är betalda. 

   Om du skall leva som krukmakare så rekommenderar jag varmt att skaffa en lokal där du syns och kan sälja direkt. Det betyder mycket för möjligheten att få in tillräckligt med pengar.  Visst man blir lite låst. Torsdagar och fredagar så jobbar jag ändå och kan passa butiken samtidigt. Det kommer enstaka besökare, ibland ingen. Den mesta försäljningen sker på lördagar, Och för att inte bli helt låst varje lördag så har jag tagit hjälp. Jag har en lärling och några assistenter i verkstan. Och ett av villkoren för  att få vara i min verkstad är att man står en lördag i månaden i butiken. Så jag passar butiken en lördag i månaden och de andra tre, fyra lördagarna kan jag göra vad jag vill. Starta en butik!

Alla hjärtans dag

Jag är nog lite för gammal för att köpa gelehjärtan och uppvakta min älskade med. Vi älskar varandra ändå. Men visst. En dag för kärleken kan man inte protestera emot. 

    Jag beskickar 30 skålar. Ibland är det härligt att bara dreja utan plan. Jag väger upp klösar på 500-600 gr ungefär och prövar olika former, leker, försöker hitta linjen, som saxofonisten söker tonen. Nu är det dags att beskicka. För att få fram olika nyanser ur glasyrerna så målar jag några med engobe, dvs uppslammad lera. Jag tar porslinslera och får då en kritvit engobe och en rödbrännande järnhaltig lera och får en mörkröd engobe. Engoben skall vara tjock som grädde ungefär och siktas i en 40 mesh – dvs ganska gles -  sikt. Det ger olika bakgrund till glasyrerna och därmed skiftningar i färgen. 

   På kvällen bokklubb. Vi är åtta mogna män som träffas ungefär var femte vecka och löser världsproblemen , en del egna problem, snackar om allt och inget och diskuterar den bok vi läst. Det är ett bra gäng. Några har jag känt sedan tonåren och några har jag lärt känna  genom bokklubben. En av oss är värd och bjuder på mat och vin. Värden får också enväldigt bestämma bok till nästa gång. Förra gången bestämde Stefan att vi skulle läsa Hissen i Saigon av Thuân. Ingen av oss har riktigt gått igång på boken eller förstått den riktigt. Men diskussionen lyfter alltid böckerna några snäpp. Tillsammans knäcker vi gåtorna och ser saker från ett annat håll. Bokklubbskväll är en av månadens bästa kvällar.   

I morse svävade två havsörnar över fältet utanför verkstan

Stora, mäktiga. Först runt några varv sedan lät de vindarna föra dem västerut och in mot stan. 

Trots det vackra vädret råder en tung stämning inom mig. Trump gör väntat nog som han har sagt att han skall göra och det skapar oro i världen och i själen. Nu verkar han förråda Ukraina, och öka hotet mot Europa från Ryssland. Hans handgångne man, Elon Musk, som är världens rikaste man, har sett till att världens fattigaste som fått en skärv från USAID nu blir av med den. Det enda som är gott i detta är att Europa måste ta sig samman, enas och forma en självständig politik. 

Beskickade assietter och allt annat som jag drejade igår. 

På eftermiddagen gick jag till gymmet för första gången på flera månader. Det borde ingå i utbildningen för alla som tänker att de skall leva som krukmakare. Förr eller senare så får man problem med armar och axlar. Det enda som hjälper är att träna. Jag har flera gånger varit ganska illa däran. Ett tag kunde jag inte lyfta armarna, och inte simma bröstsim när jag badade för att jag helt enkelt inte  kunde sträcka fram armarna. Men med träning så släpper det.