Väntan

Plockar lite vid ugnen. Städar upp efter glasering och bränning. Väntar. 

 I vanliga fall när jag bränner i mina ugnar hemma i verkstan så tar det 2-3 dagar innan de har svalnat. Men här tar det mindre än ett dygn. De andra åker till Växbo lin. Jag är hemma och plockar, skurar, städar, väntar. 

    Lunch på rester från de senaste dagarna. Efter lunch så är det dags att börja öppna sakta.  När man har satt klart ugnen så bygger man upp dörren genom att trava stenar och täta springorna med lera. Nu tar vi bort en sten i taget. Efter några stenar kan vi kika in. Glasyren är utsmält och blank. Men oxblodsglasyren  som skulle bli röd är väldigt grön. Sakta tar vi bort fler stenar. Man kan höra knäppandet från glasyr som reagerar på temperaturskillnaden. Men också känna den artigt återhållna besvikelsen över att mycket inte motsvarade förväntningarna. 

   Med handskar på händerna plockar vi ut skål för skål. Det finns saker som blivit fina. Men ingen av oss är nöjd med resultatet. Vi har reducerat för lite. Oxbloden är grön, här och där med lite röda fläckar. Den är inte ful, men det är inte oxblod. Några temmokuskålar är fina men många saknar den distinkta karaktären av temmoku, mörkt brunt nästan svart med en ljusare brunröd teckning där de ligger tunnare på kanterna. Celadonen känns lite blaskig. Somt är bra, somt är direkt misslyckat. Somt är ok och en del kan brännas om. Men vi är alla lite snopet missbelåtna. Så mycket arbete och så lite bra resultat. Det är reduktionen som är haken. Ugnen har bränt jämnt. Käglorna visar att det har varit jämn temperatur i hela ugnen. Men jämn temperatur ger inte automatiskt ett bra resultat. 

    Jag har en del att fundera på. Hur skall jag kombinera bra reduktion med jämn temperaturstegring? Varför brände ugnen långsammare den här gången? Skall jag verkligen bjuda med kompisar på bränning innan jag till fullo behärskar ugnen och bränningen? 

    Nu är det påsk. Sedan börjar en ny vecka.  

Klockan var 6 när jag gick till ugnen

Solen bröt igenom morgondiset, men det var kallt. Gräset hade smekts av nattkölden och hade vitnat. Jag hörde några tranor, älven som brusade och en bil uppe på landsvägen. 

   Ugnen var fortfarande lite varm och gårdagens ”fiseldning”. Jag lade in några kvistar och lite tidningspapper i den ena eldstaden och tände på. Efter en tveksam början så tog sig elden. På med lite större ved och efter några minuter brann det stadigt. Så över till den andra eldstaden – samma process. Nu var elden igång. Jag tryckte på on-knappen på pyrometern. Det var 20 grader inne i ugnskammaren. Det är något magiskt med pyrometern. Hela dagen står man där och stirrar på displayen för att följa temperaturstegringen. Nästan lika spännande som en VM-final i fotboll. 21 grader, 22……

    Vi har ett vedförråd på ca 4 kubik. Jag hoppas att det räcker. Öppna luckan var femte minut. Kasta in några vedträn till, först i den ena eldstaden och sedan i den andra. Temperaturen stiger. Ugnen ryker av fukt. 

    Jag tar fram mitt block och anger klockslaget 06.00 start, 06.30 89 grader. Mera ved. 

Jag fryser lite. Ställer mig nära ugnen och tänker avundsjukt på de andra som ligger där inne och sover fortfarande i sina varma sängar. Mera ved. Tre pinnar på elden. 

   Kl 7 är det 205 grader. Då kommer Stina och löser av. Dags för frukost. 

   Så håller det på. In med mera ved. Stirra på pyrometern och följa temperaturens stegring. 

   Vi löser av varandra, men det är Stina som styr. Hon har mest erfarenhet. Det gäller att hitta ett bra tempo. Huggkubben kommer fram och jag hämtar yxan och klyver de större bitarna i mindre. 

    Vid 12-tiden 815 grader. Stina kommer med en linssoppa som vi äter vid ugnen. Vi har tappat lite i tempo mot tidigare bränningar men jobbar på. Kvart över 12 passerar vi 850 grader, den temperatur då glasyrerna börjar smälta. Det börjar bli dags att tänka på att börja reducera. Det är det som är själva vitsen med den här typen av ugnar.  Genom att strypa syretillförseln påverkar man glasyrerna och får till de glasyrresultat vi vill uppnå. Förr i tiden fanns ju ingen el och vi vill få till de vackra glasyrer som skapades i östra Asien för 1000 år sedan – temmoku, oxblod, celadon, chün, shino. Glasyrer som har raderats genom generationer och som fortfarande står högt i kurs hos många keramiker. För att få dem att utvecklas så måste man skapa en atmosfär i ugnen med brist på syre. Man reducerar syret. Då blir oxbloden röd istället för grön , chün blå istället för vit, celadon grön istället för beige och temmokun kan bli riktigt svart och brun istället för bara brun. 

   För att få till reduktion så måste man stänga till spjället lite, och lägga på mycket ved som kämpar om det syre som finns för att kunna brinna. I skorstenen så sitter också några stenar som man kan ta ut. Då kommer konkurrerande luft in i skorstenen och får den luft som finns i ugnskammaren att stanna kvar lite längre. När man lägger på mycket ved så stannar temperaturökningen av eller till och med går ner lite. Det bolmar svart rök ur skorstenen. Man reducerar. Sen brinner veden ut, röken klarnar och temperaturen stiger. Det gäller att hitta en balans mellan temperaturstegring och reduktion. 

    Vi kämpar på lite stressade av att vi ligger flera hundra grader efter den normala brännkurvan. Skottkärra efter skottkärra med ved. Yxan hugger mot kubben. In med ved. 

Blickarna riktas mot pyrometern. Det går långsamt. Kl 13.30 1020 grader. Vi borde vara på 1150. Temperaturen kryper uppåt. 14.00 1050 grader. 14.30 1065 grader. 15.00 1098 grader, då hade bränningarna 2022 och 2023  redan nått topptemperaturen 1280 grader. 

Vi ser hur vedförrådet äts upp. Eli hämmar skottkärra efter skottkärra. Jag hugger. Linda och Stina matar eldstäderna. 

   Vi bestämmer oss för att öppna spjällen lite och sätta i den ena av stenarna i skorstenen.

Temperaturen börjar stiga. Strax före kl 17 passerar vi 1200 grader. Efter en stund viker sig kägla 7, först på vänster sida sedan på höger. Kägla 8 lägger sig, och till sist kägla 9. Lite mer på vänster sida än på höger.  Vid 18.10 gör vi det sista inlägget av ved. Vi har nästan gjort slut på förrådet. 

   Nu öppnar vi spjällen och låter ugnen sjunka snabbt till 1050 grader. Under tiden tar Stina och Linda ett dopp i den kalla älven. Jag lagar kycklinggryta. Vi stänger spjällen innan vi äter. Nu är det bara att vänta. Jag är helt slut.

Hela dagen gick åt att glasera och sätta ugnen

Hur den sätts är avgörande för resultatet. Det gäller att leda eldslågorna så att de värmer hela ugnen jämnt. När alla saker var på plats och vi tätat dörren så  ”fiseldade” vi några timmar för att torka ut ugnen efter vintern. 

   I morgon gäller det. 

Det finns de som längre drömt om att äga en Porsche

Själv drömde jag länge om en Fast fire downdraft Olsen kiln. Det är en vedeldad keramikugn, ungefär som en Porsche fast av tegel. När jag första gången brände i en riktig vedeldad ugn 2010, hos Frank Larsen i Fågelsjö inte långt från Sveg, så tändes min längtan.   En sådan där skall jag också ha en dag. En vedugnarnas Porsche. 

   En Fast fire är just det -  en snabbrännande ugn. Den har två eldstäder, en från öster och en från väster. Ovanpå dem en ugnskammare på ca 1 kbm, med en dörröppning i söder och en skorsten i norr. Öppningen mot skorstenen ligger längst ner i ugnskammaren. Tricket är att elda på i eldstäderna och leda elden upp i taket innan den tvingas ner mot botten av ugnskammaren, där keramiken står på olika hyllor,  och sedan ut genom skorstenen.  Spjället och  stenar i skorstenen som man kan ta ut reglerar trycket i ugnskammaren och därmed farten på temperaturstegringen.

   Eldstäderna är något överdimensionerade och de ger extra hästkrafter under motorhuven på denna vedugnarnas Porsche. Var femte minut matar man en av eldstäderna  och på ca 10 timmar har man nått 1280 grader med hjälp av tre-fyra kubikmeter ved. Svårigheten är att elda så att det blir 1280 grader i hela ugnen. 

   Man mäter temperaturen med en pyrometer som anger en ungefärlig temperatur. Man kan följa temperaturstegringen. Men den exakta temperaturen ser man genom att titta på käglor som man ställt in i ugnen. När de viker sig så har man nått käglans smältpunkt. Vi skall upp till kägla 9, 1280°. 

   För några år sedan så fick jag köpa Keramikern Bosse Scullmnans ugn när han bestämde sig för att gå i pension. Vi kände varandra från Blås&knåda. Köpa och köpa. Bosse nästan gav bort ugnen till mig. Jag plockade ner den och fraktade upp stenarna till vårt lantställe Lundnäs utanför Arbrå i Hälsingland. Där förverkligade sig min dröm om en Fast fire downdraft Olsen kiln. Det tog ett tag  att bygga den.  Men nu har jag bränt i den några gånger med varierande resultat. Senaste gången med hjälp av Emil Österholm och då äntligen föll bitarna på plats och vi fick till en perfekt bränning. Glasyrerna blev fina i hela ugnen. 

   Och nu är det dags igen. Mina vänner och kollegor Eli Keller och Linda Ljunggren åkte upp från Stockholm idag. Imorgon ansluter Stina Neander. 

Dags för årets stämma i Konsthantverkarna

Vi var knappt 30 medlemmar som samlades på Kapsylen för att gå igenom det gångna året, välja ny styrelse och blicka framåt. I 74 år har vi kämpat på. Och de senaste åren med slussenbygget utanför dörren och inträngda i en återvändsgränd har det inte varit lätt. Den 6 juni så öppnas torget och då hoppas vi på att det vänder. Det måste vända. 

   Det finns en rad konsthantverkskooperativ runt om i Sverige. Bara i närheten Slussen så finns det tre -Konsthantverkarna, som rymmer alla material, Blås&knåda vars medlemmar jobbar med glas eller lera och Kaolin som bara visar keramik. De ger medlemmarna en möjlighet att visa och sälja sina arbeten. Och de ger ett sammanhang med kollegor och i bästa fall möjlighet till utveckling. 

   Varje kooperativ har sin särart och kultur. På Kaolin och Blås&knåda så har medlemmarna obligatoriska arbetsdagar, kring 15 per år, där det kan handla om att stå i butiken, skylta eller göra andra arbetsuppgifter. Medan Konsthantverkarnas medlemmar slipper obligatoriska arbetsdagar. Alla kooperativ har medlemsavgifter på 10-15000 kr per år och lite olika provision vid försäljning. Hos Konsthantverkarna är det 40 %. Om man tänker att en konsthantverkare måste dra in 3-5000 kr per dag för att täcka sina kostnader så innebär det att Konsthantverkarna är det i särklass billigaste kooperativet att vara medlem i. Men ingen blir rik på att sälja sina saker via ett kooperativ. Fördelarna är att man får visa sina saker i ett  sammanhang där du är bland andra etablerade konsthantverkare. Det är ett slags godkänt stämpel, genom att du söker och skall godkännas av en jury. Stylister och tidningar hittar lättare dina saker ifall du inte är väl etablerad. Du får lära känna kollegor och möjlighet att vara med på utställningar. När restaurangerna började intressera sig för handgjord keramik och jag fick många nya jobb, så hittade de mig på Konsthantverkarna.

    Vi är över 80 medlemmar i Konsthantverkarna, men bara ca 30 brukar komma på stämmorna och medlemsmöten. Vi är några som alltid är med och det finns några som aldrig dyker upp. För dem är Konsthantverkarna bara en försäljningskanal. Jag ser Konsthantverkarna också som ett sammanhang där jag fått nya vänner och kontakter. Jag är varken med i svenska kyrkan eller i något politiskt parti, men jag är med i Konsthantverkarna. 

Om lycka är en bra bränning

Så är det snudd på olycka när bränningen inte blir så bra. Jag begriper inte vad det var som hände, Men den senaste bränningen i elgasugnen blev inte bra. Och jag förstår inte riktigt varför. 10 tekannor i temmoku, som skall bli svart blank med lite brunt på kanterna, blev matta och brungröna.  Och oxbloden blev ömsom röd och ömsom blå. Stor besvikelse. 

När jag började på allvar med keramik

…för över 40 år sedan så försökte jag bygga en liten vedeldad ugn, efter ritningar i Mike Cassons Keramikboken. Men den funkade aldrig något vidare och jag gav upp. Sen när jag hade varit med i Konsthantverkarna ett antal år så frågade Frank Larsen, en mycket duktig krukmakare från Bollnäs om jag inte ville vara med och bränna i hans ugn i Fågelsjö i norra Hälsingland. Han hade en modell som kallas Fast fire downdraft Olsen kiln. Det var en vändpunkt. NU har jag byggt en likadan på vårt lantställe i Hälsingland.  Jag brukar bränna två gånger om året, en på våren  och en hösten tillsammans med några kompisar. Ärligt talat så blir resultatet oftast lite bättre i min elgasugn. Men det är någonting med att elda, och gemenskapen kring bränningen som fascinerar mig. 

    Nu är det snart dags igen. Den 12 april så åker jag, och mina vänner och kollegor Eli Keller, Linda Ljunggren och Stina Neander till Lundnäs, som vårt lantställe heter för att bränna. Det tar en dag att glasera och sätta ugnen, en dag att bränna och sen får vi vänta till eftermiddagen dagen därpå innan vi kan öppna. 

   Idag så drejar jag skålar till bränningen. Leker vid drejskivan och tar fram olika former. 

Jag vill så mycket

Nu är det fredag och jag har inte kommit till onsdag i veckoplaneringen. Jag hade tänkt dreja saker till vedbränningen under påskveckan och göra klart en beställning till Ekstedt. Efter lunch så börjar jag glasera för att kunna köra en gasbränning på måndag morgon. Men måste ge upp. Dödstrött. Framåt kl 15 så ger jag upp. Går och lägger mig för att vila och sover i över två timmar. Fullkomligt slut.

Ibland får jag frågan vilken som är min favoritglasyr

Svår fråga. Konstnären X:et fick en gång frågan vilken som var hans favoritfärg. 

• Blå. 

• Varför blå?

• Ja, grön då. 

    Jag känner mig likadan när det gäller glasyr. Ibland är det celadon. Frågan är bara vilken celadon. Vissa dagar järnröd. Andra gul. Det beror på. Ibland är man sugen på fisk. Och ibland på lammgryta. Just nu är det temmoku. Det är en svartbrun glasyr. Min fru tycker en är brunsvart. Mer brun än svart. Jag skulle säga att den är svart där den ligger tjock, och brun i kanterna där den ligger tunnare. Just den där skiftningen mellan svart och brunt gör den extra intressant i mina ögon. 

   Temmoku är  en mycket gammal glasyr. Det sägs att den härstammar från ett kloster i Kina beläget i en bergskedja som heter Tianmu Shan. Det himmelska ögats berg, inte långt ifrån Shanghai. Glasyren upptäcktes av japanska keramiker som kallade den temmoku, vilket stavas på en mängd olika sätt, men jag skriver temmoku. Och det  är väl egentligen en grupp glasyrer. Jag såg en gång en glasyr som kallades blå temmoku, i en butik i Kyoto. Och det är nog den vackraste glasyr som jag sett. Att kunna framställa den vore höjden av lycka.

   När vi talar om temmoku så menar vi en glasyr som slår mellan svart och brunt. Man får den genom att ta en basglasyr, till exempel kon 8 ( mer om den längre ner), tillsätta 7-12 % järnoxid och bränna den reducerande. Det finns massor av olika temmoku glasyrer. När jag var på kurs hos David och Margaret Frith i Wales 2010 så lärde jag mig att man ta en glasyr som kallas kon 8, för att den smälter ut vid kägla 8, 1250°. Den består av 40 delar fältspat, 30 delar kvarts, 20 delar krita och 10 delar kaolin. Sen tillsätter man olika mängder järnoxid och får då en skala av färger. 0,5 % ger grått, 1-3 % ger grön från ljus till mörk och vid 8-10 % så får man temmoku. Allt förutsatt att man bränner reducerande, dvs med en låga som äter upp syret i ugnskammaren från 850°. ( En del reducerar från 850 grader andra från 900 eller 1000 grader.)  Jag har dels en vedugn i Hälsingland och två elgasugnar hemma i verkstan. 

   Det kan vara lite svårt att träffa rätt tjocklek. Den skall vara tjockt glaserad annars blir den brun, men är den för tjockt glaserad så rinner den. Efter några bittra erfarenheter så brukar man träffa rätt.  Men det finns också många andra recept på Temmoku. 

    Till exempel det här från Anders Fredholm: Fältspat 58, Kaolin 11, Kvarts 15, Krita 16. Tillsätt 8 % röd järnoxid.

     Eller Mrs Newtons temmoku, hämtad från Simon Leach´s Pottery Handbook: 

Fältspat 47,2, Kaolin 13,2, Krita 15,4, zinkoxid 2,2, Kvarts 22. Tillsätt 9.8 % röd järnoxid.

   Nästa vecka kanske jag har en annan favorit.

Lycka är en bra bränning

Ännu lyckligare blir man av två bra bränningar. Idag öppnade jag två glasyrugnar. Det var en tekanna där glasyren runnit, men annars var allt bra. 

Så härligt. 

Stina har varit här i två dagar och drejat assietter

Hon är duktig, snabb och kan dreja så att det ser ut som om det är jag som har drejat sakerna. Men jag tar hand om beskickningen. Det vill säga att jag svarvar av överflödig lera och gör dem fina i botten. 

   Det är de små detaljerna som gör det. Så när skålen, eller som här assietten, har torkat så pass att man kan jobba med den utan att den tappar formen, så centrerar jag den upp och ner på drejskivan för att svarva av leran med en slinga. Jag gör formen till min genom att ta bort lite lera här, skapa en vinkel där och forma en fotring som assietten vilar på.  Vissa former kräver mer beskickning än andra. När jag gör tekannor kan jag ta bort så mycket som 25 % av leran för att få en lätt tekanna. Andra former kräver bara lite puts.  Men det är nu som skålen eller tekannan får sin slutliga form. Man kan bättra på linjen, ta bort överflödig lera och erövra formen. 

    Den drejade skålen kan fästas på olika sätt. För en pastaskål kan det räcka smed att fukta drejskivan och trycka fast skålen. Ibland drejar jag ut en tunn platta lera som jag gör ett spår i och det räcker för att hålla skålen på plats. Annars får man ta lerkluttar och fästa skålen med. Eller dreja en chuck om man vill centrera och fästa något med smal hals. 

  Det viktiga är att skålen är centrerad, håller sig på sin plats och att verktyget är tillräckligt vasst för att göra sitt jobb.

    Jag avslutar genom att signera varje skål. En del använder stämplar. Jag skriver mitt namn med ett vasst föremål. Om någon annan har varit delaktig så skriver jag deras initialer och ställer föremålet på tork.  

Människan är människans mening

Vad vore livet utan familj och vänner? Under senare år så har jag inte varit  lika social som tidigare. Arbetet med leran tenderar att uppsluka mig. Och sen så finns inte så mycket tid och ork kvar. Men jag har några sammanhang som jag vårdar. Och idag var det dags för öl med gubbarna. Jag kallar dem så i brist på annat. VI är åtta gubbar som  har känt varandra sedan vi var små och vi ses då och då över några öl på Black&Brown i västra änden av Hornsgatspuckeln. Förr snackade vi mycket om politik, musik, och tjejer. Sen blev det politik, musik och familjen. Och nu är det politik, prostata och allmänna hälsoläget och hur det går för barnen. 

    Jag är oerhört tacksam över att jag växte upp med det här gänget och att det var de som var med och formade mig till den jag är. Några har jag känt sedan småskolan. Första dagen efter jullovet i första klass kom en ny kille på kryckor gående över skolgården genom snögloppet, tillsammans med sin mamma.  Under första rasten lekte vi herre på täppan och han tog sig snabbt upp på toppen av snöhögen, kastade kryckorna och slängde ner oss andra. Det var Henrik. Han hade legat hemma i ett år i någon sjukdom som gjorde att han inte kunde gå. Men nu var han tillbaka på benen. 

   Christoffer träffade jag på fotbollsplanen vid Högdalens skola. Det var massor av ungar där och det pågick flera matcher samtidigt. Och ibland gällde det att veta vilken boll man skulle springa efter. Olle och Erik gick också i samma skola. Gustav träffade jag i scouterna. Vi skulle bilda band men kom av oss efter att ha spelat in en låt på min tandbergsbandspelare och hörde hur illa det lät. Christoffer bodde på samma gård som Nisse. Och Nisse hade en kompis som hette Leffe. 

    I tonåren blev vi ett gäng grabbar som hängde ihop. Vi såg Jimi Hendrix på Grönan och American Folk Blues Festival på Konserthuset. Vi satt uppe till långt in på natten och drack te och snackade med Cohen eller Dylan i högtalarna. Vi drack våra första mellanöl ihop.  Vi gick och drejade på Högdalens ungdomsgård.  Vi fotograferade och gjorde bilder i mörkrummet. Vi liftade runt i Europa sommaren 1969. Vi träffade ett tjejgäng och då blev allt ännu roligare. Men vi konkurrerade också om en del tjejer och blev osams. När 60-talet gick över i 70-tal drogs de flesta av oss med i Vietnamrörelsen och sedan vidare ut i vänstern. 

    I 20-årsåldern så skingrades vi. Leffe liftade ut i världen. Nisse flyttade till Umeå. Vi fick jobb eller kom in på utbildningar och fick andra kompisar. Men på 90-talet började vi ses igen.  Det var som om vi bara hade varit ute en sväng och nu fortsatte vi. Och vi fortsätter fortfarande. Lite äldre, lite visare, lite tilltufsade och med en del krämpor. Men fortfarande kompisar.

Jag skolkade från bokklubben igår

Jag orkade inte. Det har varit lite för mycket på sistone. Och helgen är det kurs. Hela verkstan skall ställas iordning. Jag skall handla mat, laga soppa , baka bröd, ta fram lera, se till att alla har verktyg, att det är någorlunda städat.  Tack och lov för Klara och Sigrid som hjälper till.  

Jag letade efter en presentation av mig själv

som jag skulle skicka till Herrljunga keramikfestival som äger rum 24 maj. Och där jag skall prata. Och jag hittade det här.

Jag är krukmakare. Och jag älskar att vara det. Det enda jag ångrar med det valet är att jag inte gjorde det tidigare. Första gången jag satt vid en drejskiva var jag 14 år. Det var på Högdalens ungdomsgård. Om man gick en trappa upp så kom man till en korridor. Första dörren till höger ledde till ett rum som var något slags allmänt pysselrum med en drejskiva och en keramikugn. En liten ringugn men olika sektioner som man stapplade på varandra. Gick man korridoren längst ner till vänster kom man till ett rum som allmänt kallades flumrummet. Jag valde det första rummet till höger.

Jag var inte främmande för att man kunde jobba med lera. Jag hade många fastrar och farbröder. Två av dem jobbade med lera. Marianne Hall som gick på mejan och som kom att bli skulptör och den lite mer namnkunniga Hertha Hillfon. När jag i sena tonåren tyckte det var motigt i gymnasiet trots att jag hade ganska lätt för mig så bad jag pappa fråga Hertha om jag fick praktisera hos henne på loven. Och det fick jag. Jag fattade nog inte vilken ynnest det var att komma innanför porten hos Hertha och Gösta. Hon var ingen direkt pedagog. Jag fick en klump lera och så pekade hon på sin vackra sparkskiva och sa att ” här kan du sitta”. Men när hon ville ha hjälp med att kavla ut lerskivor och blanda lera eller när vi skulle flytta hennes skulpturer så var nog noga med instruktionerna så att det blev rätt. På sommarlovet så fick jag jobba åt Hertha. Jag fick 8 kr i timmen. Ofta innebar jobbet att sitta modell eller ligga modell, äta jordgubbar och lyssna på musik. Så höll vi på några år. Jag funderade på att söka till Konstfack. Men det var annat som pockade på min uppmärksamhet. Det var tidigt 70-tal, vietnamkrig och jag drogs med i arbetet med att förändra världen. Leran fick vänta. Här var det viktigare grejor på gång.

När 70-talet gick över i 80-tal så falnade glöden. Kina kanske inte var ett lyckorike. Och många av de forna hjältarna visade sig ha andra sidor när de kom till makten. För mig blev lösningen att köpa en drejskiva. En dansk sparkskiva med blå ställning som såldes av en excentrisk bonde på Vänersnäs. Vi hade ett lantställe på Rossö på västkusten. Och jag inredde en enkel verkstad i ladan och försökte bygga en liten vedeldad ugn. Gud vad jag slet med den där ugnen utan att lyckas. Men så gick sommaren över i höst. Och vad gör man då?

Jo jag gjorde i ordning en liten 4 kvadratmeters verkstad i vardagsrummet i radhuset i Hagsätra. Där snurrade en annan sparkskiva på kvällarna när barnen somnat. Jag var fullkomligt besatt av leran, men jag måste ju försörja familjen. Under 70-talet så hade jag jobbat som offsettryckare på Ordfronts tryckeri, men nu pluggade jag till ämneslärare. Efter två år bestämde jag mig för att söka till Konstfack men kom inte in. Jag måste fatta ett beslut. Fortsätta att plugga till lärare och hålla på med keramiken vid sidan av, eller satsa på att komma in på Konstfack och lägga ner lärarplanerna. Jag hade barn att försörja. Jag valde lärarbanan. Och tänkte att om jag jobbar hårt med keramiken så kanske jag blir duktig om tio, femton år. Och så blev det. Jag blev ämneslärare i svenska och engelska, adjunkt, och fortsatte med keramiken. Jag tog klivet från vardagsrummet till en verkstad på Rörstrandgatan där jag hyrde in mig, till ett pannrum i bostadsområdet, till ett garage som följde med ett hus vi köpte i Kummelnäs utanför Stockholm.

Jag gjorde ganska halvbra saker. Kom inte på tanken att gå en kurs, men läste böcker och kämpade på enligt en slags trial and error strategi. Jag fick lite saker sålda. Sökte varje år till Konsthantverkarna och Blås&knåda och kom inte med. Vi skiljde oss och för att klara ekonomin började jag med drejkurser. Jag packade ner mina saker i en väska och gick runt i olika butiker.

⁃ Jo jag undrar om jag kan få visa några saker som kanske kan vara intressanta för er.

⁃ Jaha,

Jag packade upp mina saker.

⁃ Nej tag tror inte det.

Så gick jag vidare till nästa. Och till nästa. Och till nästa. Sen åkte jag hem.

Jag hade hört talas om en butik som hette Norrgavel och som låg på Kungsgatan. Jag tog med några koppar och åkte dit. Jag ställde upp dem på disken och frågade om de var intresserade av att sälja mina koppar. Jag hade med tre olika glasyrer.

Damen bakom disken tittade länge på dem , men sa inget. Då kom en man in genom dörren och hon ropade till honom;

⁃ Erik kan du komma och kolla på det här?

Han kom fram. Tittade på kopparna och sa:

⁃ VI tar den där och den där, men inte den där.

Jag levererade 10 koppar av varje glasyr. Efter en vecka ringde de och frågade om jag hade fler. Och frågade om jag gjorde något annat. Så började ett samarbete som varade i 25 år och som kom att bli mycket betydelsefullt för mig.

Ungefär samtidigt så började jag sälja mina saker på Designtorget vid Sergels torg. Efter att ha blivit godkänd så fick man hyra en yta som helt enkelt var en europapall. Och jag kom med i Konsthantverkarna efter att ha sökt minst 10 gånger. Äntligen lossnade det. Mina saker hade väl helt enkelt blivit tillräckligt bra för att hitta en publik. Jag hade ingen utbildning, men jag var hängiven, drog mig inte för att arbeta och jag var envis. Ett nej var bara en tillfällig motgång. Fick man nej så sökte man igen. Jag sökte arbetsstipendium säkert 20 gånger innan jag fick det. Jag sökte till Blås&knåda varje år under 90-talet utan att komma med. Men så var det ett år då jag inte sökte och då ringde de och frågade om jag ville vara med.

Ytterst få är extremt begåvade. För de flesta så bygger framgång på hårt arbete. På att inte ge upp för motgångar. På att veta vad man vill. Det är klart att man måste ha någon slags självinsikt. Om jag hade velat bli operasångare så hade det inte gått oavsett hur mycket jag försökt.

Jag visade också mina saker på Formex och fick massor med beställningar. Nu stod jag vid vägskälet och det var dags att välja väg. Jag sa upp mig från lärarjobbet, som var ett spännande jobb, och kastade alla mina pärmar i en container. Det var 1998 och sedan dess har jag levt på att vara krukmakare. Hur kommer det sig att det har fungerat?

1. Jag har jobbat hårt och inte givit upp. Du måste räkna med att arbeta långa dagar, göra om när det blir fel. Hårt arbete kommer att göra dig till en duktig krukmakare. Jag var inte speciellt begåvad men jag tränade och tränade, tittade på andras saker och försökte lära mig. Och ett nej är bara en tillfällig besvikelse. Om jag hade resignerat när jag inte kom med i Konsthantverkarna de första 10 gångerna som jag sökte så hade jag varit en pensionerad gymnasielärare i ställer för en aktiv krukmakare.

2. Jag har haft koll på min ekonomi. Pengar är inte allt - när man har dem. Men om man inte har några så blir det allt. Du måste veta hur mycket du måste sälja för att kunna försörja dig. Och ta vara på dina möjligheter. Kurser är ett fantastiskt bra sätt att utnyttja det du kan och tjäna pengar. När jag precis hade skiljt mig första gången så hade jag inte pengar till den kommande hyresbetalningen. Då lånade jag några drejskivor satte upp lappar i området och efter en vecka så hade jag tre kurser igång, kunde betala hyran och till och med köpa en flaska vin.

3. Jag hade några signaturföremål som sålde bra och tydligt förknippades med mig.

Det som avgör om du kommer att lyckas är vad du gör. Det måste vara bra gjort och du måste göra saker som folk vill ha.

Jag gjorde en skål. En dag frågade en kvinna: ” Kan man inte få ett handtag”. Så hon fick sitt handtag och jag fick min kopp. Under några år så levde jag på att göra den koppen. Tusentals. Sen kom det andra föremål.

Du måste ta din plats. Om man kommer in i en butik full med keramik så ska man tydligt se vad du gör.

4. Jag kom med i Konsthantverkarna (och blås&knåda). När jag kom med i Konsthantverkarna så fick jag möjlighet att sälja mina saker bland några av Sveriges bästa konsthantverkare. Det gav inte mycket pengar i början, men det gav status, möjlighet att vara med på medlemsutställningar och ett sammanhang.

5. Jag fick några återförsäljare. Det är viktigt att dina saker syns, och det ger pengar.

Du måste visa upp dina saker för återförsäljarna och inte krokna om du får ett nej. Då går du till nästa. Jag hade turen att komma in på Norrgavel. Det innebar också att mina saker utvecklades. De frågade efter olika saker och kom med synpunkter.

Det finns ytterligare några faktorer som kan göra skillnaden mellan att kunna försörja sig på krukmakeri och inte

6. Sociala media. Instagram är en fantastisk marknadsföringskanal. Det enda problemet är att alla krukmakare har instagram. Det gäller att ha ett tilltal som fångar. Berätta något mer än kopp 350 kr. Ni känner förmodligen till Florian Gadsby med nästan 600’ följare. Själv har jag 7’ och det märks direkt när jag gör ett bra inlägg.

7. Möjlighet till direkt försäljning.

Det är jättebra att sälja via återförsäljare och nå ut till folk som du aldrig skulle kunna nå. Men om det skall bli god ekonomi så måste du sälja lite direkt. Verkstad och butik är en lysande kombination.

8. Stå aldrig still.

Det är lätt att fastna i ett uttryck. Publiken står inte still. Den rör sig. Och även om du har en stil som är mer populär vissa tider och mindre andra så är det alltför många som fastnar i att göra de saker som gick bra för 20 år sedan, och sedan inte förstår varför de inte säljer längre.

Många vägar bär till drejskivan

Idag hade jag  ett trevligt besök av Anna Löwenhielm och hennes två lärlingar/praktikanter, Elin Selin från produktionsdrejarutbildningen i Lidköping och Sophie Rossovich från Hantverksakademin i Stockholm. Anna Löwenhielm  bedriver en fantastisk verksamhet i Saltsjöbaden med egen produktion, butik och kurser. Hon är ordförande i keramikkooperativet Kaolin. Vi tycker båda att det är viktigt att föra vidare de kunskaper som vi tillägnat oss. 

    Elin Selin tillhör den första kullen av tre som utbildas vid Formakademin i Lidköping med Nina Bergqvist som motor för verksamheten. Utbildningen är tvåårig och innehåller såväl  arbete i Lidköping på skolan, praktik hos etablerade krukmakare som arbete i den egna verkstaden. Målsättningen är att utbilda tre omgångar med nio elever i varje omgång för att täcka upp behovet av duktiga drejare till den hantverksproduktion av drejat gods som snabbt växer. De två första klasserna är igång och man kommer att starta en till klass. Sedan läggs utbildningen ner. 

   Sophie Rossovich är knuten till Hantverksakademin som drivs av Stockholms Hantverksförening. Utbildningen är också tvåårig. Den bygger på att eleven är fyra dagar i veckan hos en handledare/mästare och en dag på skolan där de olika inriktningarna – alltifrån krukmakare till sadelmakare – har gemensamma lektioner i allt det som det innebär att driva ett företag. Jag har haft tre elever från Hantverksakademin. Aurora Pettersson som var hos mig för 25 år sedan, och under senare år Annali Andersson som utvecklats till en mycket duktig krukmakare med egen verksamhet och anställning på Skansens krukmakeri och nu Sigrid Nyberg som just håller på att jobba med sitt examensprov. 

   Förr i tiden så var Konstfack  och HDK de självklara ledande utbildningarna om man ville jobba med keramik. Jag sökte dit men kom inte in. Och bestämde då att jag skulle göra klart min lärarutbildning som jag redan gjort två år av. Jag var småbarnspappa och hade ansvar för försörjningen. Då – på 80- och 90-talet blev man bemött med en viss skepsis om man inte hade gått på Konstfack.  När jag hyrde lokal i G-studion i Gustavsberg hade vi en diskussion om man överhuvudtaget skulle bli godkänd som hyresgäst om man inte hade gått Konstfack.   Men nu är det ett öppnare klimat. Samtidigt som Konstfack inte längre utbildar de duktigaste hantverkarna. Varför kan vi ta upp en annan gång.  

Jag hade precis slipat yxan

när Marika meddelade att jag inte behöver använda den. Vi har hittat ett nytt hem till tuppen. Han skall flytta till Järna och få nya damer att tampas med. Det blir alltså ingen Coq au vin. Men lika bra det. Det är lika svårt varje gång. Och jag är glad att slippa. 

   Jag äter kött och jag är djurägare. Hönor och tuppar som då och då måste ”tas om hand” för att ge slakten en förskönande omskrivning. Jag tar då fram en huggkubbe. En planka att slå hen i skallen med för att bedöva den och sedan upp på huggkubben och några slag, helst bara ett, med yxan. Hönan, eller tuppen, kan sprattla i upp till en minut innan den stillnar. 

    Om vi skall äta upp den så låter vi den hänga några dagar, sedan tar Marika ur den och plockar bort alla fjädrar.  Jag får väl erkänna att köttet inte är lika gott som Bosarps ekologiska kyckling. Men jag köper aldrig kyckling från Kronfågel eller andra uppfödare som låter sina fåglar växa upp i trånga burar eller stallar. 

   Varje tupp och varje höna är en individ. De har personligheter. Man kan se hur de älskar att vara frisläppta i trädgården och få till en grop där de liksom badar i jorden. Och hur tuppen uppvaktar olika hönor med mask och fjädrar upp sig för dem. Sen sätter han på dem med korta mellanrum. Ibland fogar de sig. Ibland flyr de vilt kacklande. 

   Tuppar kan vara väldigt olika. En del är bra ledare i flocken. Andra får Harvey Weinsten att framstå som omtänksam feminist. Men livet i hönsflocken kan också vara hårt med en tydlig hackordning. Trots allt så har våra hönor ett paradis jämfört de som lever sitt korta liv i livsmedelsindustrins lokaler.

Jag tar en klump lera,

kanske 5 kg,  formar den någorlunda rund och slår fast den på drejskivan. Trampar på gaspedalen, och trycker leran in mot mitten i formen av en kon, avsmalnande mot toppen. I början kränger den, men allteftersom leran närmar sig mitten blir rörelserna lugnare och mindre. Händerna vandrar från basen mot toppen av klösen. När händerna nått toppen så trycker jag nedåt/inåt. Så börjar jag om nedifrån. Vänstra armbågen tar stöd från höften. Om jag trycker på med höften så ger kroppen extra kraft. Drejskivan snurrar och jag överför en kraft. Sakta fogar sig klösen in mot mitten. Jag kan ta ett drejsken, en platta – mina är raka på en sidan och böjda på den andra - för att komma åt de minsta variationerna. Till slut, efter några omgångar med tryck omväxlande inåt uppåt och inåt nedåt så är leran centrerad. Jag har hittat mittpunkten. Balansen. Leran ser ut att stå still trots att den snurrar. Nu kan jag gå vidare. 

   Jag trycker i mitten på toppen av klösen för att öppna lerklösen och arbetar mig nedåt och utåt. Det är viktigt att rörelserna är lugna och att händerna inte rör sig snabbare än drejskivan snurrar. Trycket måste fördelas jämnt annars rör sig leran bort från mittpunkten och förlorar balansen. Händerna söker sig nedåt och utåt till dess att botten är ungefär lika tjock som pekfingret, och utåt så att insidan har samma linje som utsidan. 

   Högerhanden trycker på utsidan från basen och snett uppåt. Vänsterhanden håller emot på insidan och tar emot kraften. Händerna för leran uppåt. Skålen växer. 

   För att lyckas så måste du förhålla dig till mittpunkten. Leran måste fördela sig jämnt så att det är lika mycket lera runtom. Bara så kan du hålla skålen i balans. Tappar du balansen faller allt. 

Hur hamnade vi här?

Jag föddes 1952. Sju år efter andra världskriget. Det kalla kriget kunde visserligen vara ganska kallt. Men ett nytt krig kändes ändå långt borta. Muren föll och krig i Europa blev ändå mer otroligt – förutom i forna Jugoslavien då. Det var så långt borta att vi praktiskt taget lade ner försvaret. 

    Jag har alltid - förutom i slutet av tonåren då jag var radikalpacifist - tyckt att vi skall ha ett starkt försvar för att kunna vara oberoende. Och det tycker jag fortfarande.  Nu ramlar världsordningen sönder. Och det börjar pratas om kärnvapen i Norden. Att Europa måste bygga upp sin kärnvapenarsenal. Och där går min gräns. VI skall inte skaffa kärnvapen. 

Jag går gallerirunda

Först besöker jag Galleri Hantverket på Götgatan, bredvid biografen Viktoria. Jag ställde ut där två gånger kring millennieskiftet. Nu skall jag se Kajsa Källérus utställning Shibui. Shibui är japanska och står för enkel och diskret skönhet. 

   Vi jobbar i samma tradition, och har båda inspirerats av östasiatisk klassisk keramik. Enkla former på vardagliga föremål som är tänkta att användas i vardagslivet. Och vi använder båda samma typ av reduktionsglasyrer. Det är en mycket sevärd utställning med väldrejade tekannor och skålar  och vackra glasyrer. Helt klart Shibui. 

   Nästa anhalt är Konsthantverkarna på Södermalmstorg 4. Där har David Carlsson har en utställning med namnet La théorie et la pratique du jardinage. I beskrivningen av utställningen står det: ” Med planteringskärl som utgångspunkthar han undersökt trädgården som idé, dröm och verklighet.”  

   David Carlsson har gjort låga planteringskärl i oglaserat lergods som är ordnade i en slags mönster som påminner om hur en barockträdgård kan vara arrangerad. Jag som lever i en av Sveriges vackraste trädgårdar – helt och hållet skapad av min fru Marika Delin – blir inte riktigt klok på den här utställningen. Varför är planteringskärlen så låga, bara ett par centimeter höga? Och varför står de på golvet när de är så låga? Det känns som trädgård utan trädgård. Det känns stelt och väldigt långt från ”la pratique”. 

   På Blås&knåda ställer Eva Zethraeus ut sina organiska skulpturer. Jag tycker att de liknar havsväxter och får associationer till korallrev i tropiska vatten. Det är fantasifullt, vackert och nästan magiskt. Eva Zethraeus är väletablerad med en internationell karriär och om man ser till hur mycket som är sålt så ligger ordet succé nära till hands. 

   Sista anhalten på dagens utflykt blir Kaolin där Britta Strömbäck och Inger Lampegård Hellertz  gemensamma utställning  Det enkla väl speglar titeln. Mycket har flyttat upp på väggen i enkla lågmälda bilder som kräver en stunds ro och reflektion för att ta in. Det enkla är inte alltid så enkelt. 

   Alla utställningar pågår till 12 mars. 

Tuppen gal i hönsgården

Det är en stor och bra tupp. VI har 10 hönor och han styr flocken. Det innebär att han har koll på omvärlden. Kastar då och då ett öga mot skyn för att kolla att duvhöken inte är på gång. Han kan visa hönorna var de kan hitta extra god mask. Och så sätter han på någon av hönorna med korta mellanrum. Hans uppvaktning uppfattas olika – från uppskattning till vild skräck. Stackars hönan Johanna flyr så långt hon kan från honom. Och vi försöker göra livet lite lättare för henne. Tuppar kan vara väldigt olika. En del får de värsta meetoogubbarna att framstå som harmlösa, andra är omtänksamma och nästan kärleksfulla patriarker. 

   Hönorna ger ägg och en slags trivsamhet i trädgården. Men livet i en hönsgård kan vara ganska hårt. Det finns massor med uttryck som relaterar till deras liv – hackkyckling, hackordning, trilla av pinn, högsta hönset. För att nämna några som alla skildrar en brutal verklighet. 

   De flesta av våra grannar uppskattar hönorna - och tuppen. De tycker att ljuden från hönsgården ger en slags lantlig trivsamhet. Men en av våra grannar gillar inte tuppen. Och har visat det med all önskvärd tydlighet. Den här gången fick vi ett undertecknat mail. Så jag har lovat att jag skall slipa yxan och att han skall bli Coq au vin.