Solen bröt igenom morgondiset, men det var kallt. Gräset hade smekts av nattkölden och hade vitnat. Jag hörde några tranor, älven som brusade och en bil uppe på landsvägen.
Ugnen var fortfarande lite varm och gårdagens ”fiseldning”. Jag lade in några kvistar och lite tidningspapper i den ena eldstaden och tände på. Efter en tveksam början så tog sig elden. På med lite större ved och efter några minuter brann det stadigt. Så över till den andra eldstaden – samma process. Nu var elden igång. Jag tryckte på on-knappen på pyrometern. Det var 20 grader inne i ugnskammaren. Det är något magiskt med pyrometern. Hela dagen står man där och stirrar på displayen för att följa temperaturstegringen. Nästan lika spännande som en VM-final i fotboll. 21 grader, 22……
Vi har ett vedförråd på ca 4 kubik. Jag hoppas att det räcker. Öppna luckan var femte minut. Kasta in några vedträn till, först i den ena eldstaden och sedan i den andra. Temperaturen stiger. Ugnen ryker av fukt.
Jag tar fram mitt block och anger klockslaget 06.00 start, 06.30 89 grader. Mera ved.
Jag fryser lite. Ställer mig nära ugnen och tänker avundsjukt på de andra som ligger där inne och sover fortfarande i sina varma sängar. Mera ved. Tre pinnar på elden.
Kl 7 är det 205 grader. Då kommer Stina och löser av. Dags för frukost.
Så håller det på. In med mera ved. Stirra på pyrometern och följa temperaturens stegring.
Vi löser av varandra, men det är Stina som styr. Hon har mest erfarenhet. Det gäller att hitta ett bra tempo. Huggkubben kommer fram och jag hämtar yxan och klyver de större bitarna i mindre.
Vid 12-tiden 815 grader. Stina kommer med en linssoppa som vi äter vid ugnen. Vi har tappat lite i tempo mot tidigare bränningar men jobbar på. Kvart över 12 passerar vi 850 grader, den temperatur då glasyrerna börjar smälta. Det börjar bli dags att tänka på att börja reducera. Det är det som är själva vitsen med den här typen av ugnar. Genom att strypa syretillförseln påverkar man glasyrerna och får till de glasyrresultat vi vill uppnå. Förr i tiden fanns ju ingen el och vi vill få till de vackra glasyrer som skapades i östra Asien för 1000 år sedan – temmoku, oxblod, celadon, chün, shino. Glasyrer som har raderats genom generationer och som fortfarande står högt i kurs hos många keramiker. För att få dem att utvecklas så måste man skapa en atmosfär i ugnen med brist på syre. Man reducerar syret. Då blir oxbloden röd istället för grön , chün blå istället för vit, celadon grön istället för beige och temmokun kan bli riktigt svart och brun istället för bara brun.
För att få till reduktion så måste man stänga till spjället lite, och lägga på mycket ved som kämpar om det syre som finns för att kunna brinna. I skorstenen så sitter också några stenar som man kan ta ut. Då kommer konkurrerande luft in i skorstenen och får den luft som finns i ugnskammaren att stanna kvar lite längre. När man lägger på mycket ved så stannar temperaturökningen av eller till och med går ner lite. Det bolmar svart rök ur skorstenen. Man reducerar. Sen brinner veden ut, röken klarnar och temperaturen stiger. Det gäller att hitta en balans mellan temperaturstegring och reduktion.
Vi kämpar på lite stressade av att vi ligger flera hundra grader efter den normala brännkurvan. Skottkärra efter skottkärra med ved. Yxan hugger mot kubben. In med ved.
Blickarna riktas mot pyrometern. Det går långsamt. Kl 13.30 1020 grader. Vi borde vara på 1150. Temperaturen kryper uppåt. 14.00 1050 grader. 14.30 1065 grader. 15.00 1098 grader, då hade bränningarna 2022 och 2023 redan nått topptemperaturen 1280 grader.
Vi ser hur vedförrådet äts upp. Eli hämmar skottkärra efter skottkärra. Jag hugger. Linda och Stina matar eldstäderna.
Vi bestämmer oss för att öppna spjällen lite och sätta i den ena av stenarna i skorstenen.
Temperaturen börjar stiga. Strax före kl 17 passerar vi 1200 grader. Efter en stund viker sig kägla 7, först på vänster sida sedan på höger. Kägla 8 lägger sig, och till sist kägla 9. Lite mer på vänster sida än på höger. Vid 18.10 gör vi det sista inlägget av ved. Vi har nästan gjort slut på förrådet.
Nu öppnar vi spjällen och låter ugnen sjunka snabbt till 1050 grader. Under tiden tar Stina och Linda ett dopp i den kalla älven. Jag lagar kycklinggryta. Vi stänger spjällen innan vi äter. Nu är det bara att vänta. Jag är helt slut.