Plockar lite vid ugnen. Städar upp efter glasering och bränning. Väntar.
I vanliga fall när jag bränner i mina ugnar hemma i verkstan så tar det 2-3 dagar innan de har svalnat. Men här tar det mindre än ett dygn. De andra åker till Växbo lin. Jag är hemma och plockar, skurar, städar, väntar.
Lunch på rester från de senaste dagarna. Efter lunch så är det dags att börja öppna sakta. När man har satt klart ugnen så bygger man upp dörren genom att trava stenar och täta springorna med lera. Nu tar vi bort en sten i taget. Efter några stenar kan vi kika in. Glasyren är utsmält och blank. Men oxblodsglasyren som skulle bli röd är väldigt grön. Sakta tar vi bort fler stenar. Man kan höra knäppandet från glasyr som reagerar på temperaturskillnaden. Men också känna den artigt återhållna besvikelsen över att mycket inte motsvarade förväntningarna.
Med handskar på händerna plockar vi ut skål för skål. Det finns saker som blivit fina. Men ingen av oss är nöjd med resultatet. Vi har reducerat för lite. Oxbloden är grön, här och där med lite röda fläckar. Den är inte ful, men det är inte oxblod. Några temmokuskålar är fina men många saknar den distinkta karaktären av temmoku, mörkt brunt nästan svart med en ljusare brunröd teckning där de ligger tunnare på kanterna. Celadonen känns lite blaskig. Somt är bra, somt är direkt misslyckat. Somt är ok och en del kan brännas om. Men vi är alla lite snopet missbelåtna. Så mycket arbete och så lite bra resultat. Det är reduktionen som är haken. Ugnen har bränt jämnt. Käglorna visar att det har varit jämn temperatur i hela ugnen. Men jämn temperatur ger inte automatiskt ett bra resultat.
Jag har en del att fundera på. Hur skall jag kombinera bra reduktion med jämn temperaturstegring? Varför brände ugnen långsammare den här gången? Skall jag verkligen bjuda med kompisar på bränning innan jag till fullo behärskar ugnen och bränningen?
Nu är det påsk. Sedan börjar en ny vecka.