som jag skulle skicka till Herrljunga keramikfestival som äger rum 24 maj. Och där jag skall prata. Och jag hittade det här.
Jag är krukmakare. Och jag älskar att vara det. Det enda jag ångrar med det valet är att jag inte gjorde det tidigare. Första gången jag satt vid en drejskiva var jag 14 år. Det var på Högdalens ungdomsgård. Om man gick en trappa upp så kom man till en korridor. Första dörren till höger ledde till ett rum som var något slags allmänt pysselrum med en drejskiva och en keramikugn. En liten ringugn men olika sektioner som man stapplade på varandra. Gick man korridoren längst ner till vänster kom man till ett rum som allmänt kallades flumrummet. Jag valde det första rummet till höger.
Jag var inte främmande för att man kunde jobba med lera. Jag hade många fastrar och farbröder. Två av dem jobbade med lera. Marianne Hall som gick på mejan och som kom att bli skulptör och den lite mer namnkunniga Hertha Hillfon. När jag i sena tonåren tyckte det var motigt i gymnasiet trots att jag hade ganska lätt för mig så bad jag pappa fråga Hertha om jag fick praktisera hos henne på loven. Och det fick jag. Jag fattade nog inte vilken ynnest det var att komma innanför porten hos Hertha och Gösta. Hon var ingen direkt pedagog. Jag fick en klump lera och så pekade hon på sin vackra sparkskiva och sa att ” här kan du sitta”. Men när hon ville ha hjälp med att kavla ut lerskivor och blanda lera eller när vi skulle flytta hennes skulpturer så var nog noga med instruktionerna så att det blev rätt. På sommarlovet så fick jag jobba åt Hertha. Jag fick 8 kr i timmen. Ofta innebar jobbet att sitta modell eller ligga modell, äta jordgubbar och lyssna på musik. Så höll vi på några år. Jag funderade på att söka till Konstfack. Men det var annat som pockade på min uppmärksamhet. Det var tidigt 70-tal, vietnamkrig och jag drogs med i arbetet med att förändra världen. Leran fick vänta. Här var det viktigare grejor på gång.
När 70-talet gick över i 80-tal så falnade glöden. Kina kanske inte var ett lyckorike. Och många av de forna hjältarna visade sig ha andra sidor när de kom till makten. För mig blev lösningen att köpa en drejskiva. En dansk sparkskiva med blå ställning som såldes av en excentrisk bonde på Vänersnäs. Vi hade ett lantställe på Rossö på västkusten. Och jag inredde en enkel verkstad i ladan och försökte bygga en liten vedeldad ugn. Gud vad jag slet med den där ugnen utan att lyckas. Men så gick sommaren över i höst. Och vad gör man då?
Jo jag gjorde i ordning en liten 4 kvadratmeters verkstad i vardagsrummet i radhuset i Hagsätra. Där snurrade en annan sparkskiva på kvällarna när barnen somnat. Jag var fullkomligt besatt av leran, men jag måste ju försörja familjen. Under 70-talet så hade jag jobbat som offsettryckare på Ordfronts tryckeri, men nu pluggade jag till ämneslärare. Efter två år bestämde jag mig för att söka till Konstfack men kom inte in. Jag måste fatta ett beslut. Fortsätta att plugga till lärare och hålla på med keramiken vid sidan av, eller satsa på att komma in på Konstfack och lägga ner lärarplanerna. Jag hade barn att försörja. Jag valde lärarbanan. Och tänkte att om jag jobbar hårt med keramiken så kanske jag blir duktig om tio, femton år. Och så blev det. Jag blev ämneslärare i svenska och engelska, adjunkt, och fortsatte med keramiken. Jag tog klivet från vardagsrummet till en verkstad på Rörstrandgatan där jag hyrde in mig, till ett pannrum i bostadsområdet, till ett garage som följde med ett hus vi köpte i Kummelnäs utanför Stockholm.
Jag gjorde ganska halvbra saker. Kom inte på tanken att gå en kurs, men läste böcker och kämpade på enligt en slags trial and error strategi. Jag fick lite saker sålda. Sökte varje år till Konsthantverkarna och Blås&knåda och kom inte med. Vi skiljde oss och för att klara ekonomin började jag med drejkurser. Jag packade ner mina saker i en väska och gick runt i olika butiker.
⁃ Jo jag undrar om jag kan få visa några saker som kanske kan vara intressanta för er.
⁃ Jaha,
Jag packade upp mina saker.
⁃ Nej tag tror inte det.
Så gick jag vidare till nästa. Och till nästa. Och till nästa. Sen åkte jag hem.
Jag hade hört talas om en butik som hette Norrgavel och som låg på Kungsgatan. Jag tog med några koppar och åkte dit. Jag ställde upp dem på disken och frågade om de var intresserade av att sälja mina koppar. Jag hade med tre olika glasyrer.
Damen bakom disken tittade länge på dem , men sa inget. Då kom en man in genom dörren och hon ropade till honom;
⁃ Erik kan du komma och kolla på det här?
Han kom fram. Tittade på kopparna och sa:
⁃ VI tar den där och den där, men inte den där.
Jag levererade 10 koppar av varje glasyr. Efter en vecka ringde de och frågade om jag hade fler. Och frågade om jag gjorde något annat. Så började ett samarbete som varade i 25 år och som kom att bli mycket betydelsefullt för mig.
Ungefär samtidigt så började jag sälja mina saker på Designtorget vid Sergels torg. Efter att ha blivit godkänd så fick man hyra en yta som helt enkelt var en europapall. Och jag kom med i Konsthantverkarna efter att ha sökt minst 10 gånger. Äntligen lossnade det. Mina saker hade väl helt enkelt blivit tillräckligt bra för att hitta en publik. Jag hade ingen utbildning, men jag var hängiven, drog mig inte för att arbeta och jag var envis. Ett nej var bara en tillfällig motgång. Fick man nej så sökte man igen. Jag sökte arbetsstipendium säkert 20 gånger innan jag fick det. Jag sökte till Blås&knåda varje år under 90-talet utan att komma med. Men så var det ett år då jag inte sökte och då ringde de och frågade om jag ville vara med.
Ytterst få är extremt begåvade. För de flesta så bygger framgång på hårt arbete. På att inte ge upp för motgångar. På att veta vad man vill. Det är klart att man måste ha någon slags självinsikt. Om jag hade velat bli operasångare så hade det inte gått oavsett hur mycket jag försökt.
Jag visade också mina saker på Formex och fick massor med beställningar. Nu stod jag vid vägskälet och det var dags att välja väg. Jag sa upp mig från lärarjobbet, som var ett spännande jobb, och kastade alla mina pärmar i en container. Det var 1998 och sedan dess har jag levt på att vara krukmakare. Hur kommer det sig att det har fungerat?
1. Jag har jobbat hårt och inte givit upp. Du måste räkna med att arbeta långa dagar, göra om när det blir fel. Hårt arbete kommer att göra dig till en duktig krukmakare. Jag var inte speciellt begåvad men jag tränade och tränade, tittade på andras saker och försökte lära mig. Och ett nej är bara en tillfällig besvikelse. Om jag hade resignerat när jag inte kom med i Konsthantverkarna de första 10 gångerna som jag sökte så hade jag varit en pensionerad gymnasielärare i ställer för en aktiv krukmakare.
2. Jag har haft koll på min ekonomi. Pengar är inte allt - när man har dem. Men om man inte har några så blir det allt. Du måste veta hur mycket du måste sälja för att kunna försörja dig. Och ta vara på dina möjligheter. Kurser är ett fantastiskt bra sätt att utnyttja det du kan och tjäna pengar. När jag precis hade skiljt mig första gången så hade jag inte pengar till den kommande hyresbetalningen. Då lånade jag några drejskivor satte upp lappar i området och efter en vecka så hade jag tre kurser igång, kunde betala hyran och till och med köpa en flaska vin.
3. Jag hade några signaturföremål som sålde bra och tydligt förknippades med mig.
Det som avgör om du kommer att lyckas är vad du gör. Det måste vara bra gjort och du måste göra saker som folk vill ha.
Jag gjorde en skål. En dag frågade en kvinna: ” Kan man inte få ett handtag”. Så hon fick sitt handtag och jag fick min kopp. Under några år så levde jag på att göra den koppen. Tusentals. Sen kom det andra föremål.
Du måste ta din plats. Om man kommer in i en butik full med keramik så ska man tydligt se vad du gör.
4. Jag kom med i Konsthantverkarna (och blås&knåda). När jag kom med i Konsthantverkarna så fick jag möjlighet att sälja mina saker bland några av Sveriges bästa konsthantverkare. Det gav inte mycket pengar i början, men det gav status, möjlighet att vara med på medlemsutställningar och ett sammanhang.
5. Jag fick några återförsäljare. Det är viktigt att dina saker syns, och det ger pengar.
Du måste visa upp dina saker för återförsäljarna och inte krokna om du får ett nej. Då går du till nästa. Jag hade turen att komma in på Norrgavel. Det innebar också att mina saker utvecklades. De frågade efter olika saker och kom med synpunkter.
Det finns ytterligare några faktorer som kan göra skillnaden mellan att kunna försörja sig på krukmakeri och inte
6. Sociala media. Instagram är en fantastisk marknadsföringskanal. Det enda problemet är att alla krukmakare har instagram. Det gäller att ha ett tilltal som fångar. Berätta något mer än kopp 350 kr. Ni känner förmodligen till Florian Gadsby med nästan 600’ följare. Själv har jag 7’ och det märks direkt när jag gör ett bra inlägg.
7. Möjlighet till direkt försäljning.
Det är jättebra att sälja via återförsäljare och nå ut till folk som du aldrig skulle kunna nå. Men om det skall bli god ekonomi så måste du sälja lite direkt. Verkstad och butik är en lysande kombination.
8. Stå aldrig still.
Det är lätt att fastna i ett uttryck. Publiken står inte still. Den rör sig. Och även om du har en stil som är mer populär vissa tider och mindre andra så är det alltför många som fastnar i att göra de saker som gick bra för 20 år sedan, och sedan inte förstår varför de inte säljer längre.