Idag har jag hjälp i verkstan

Jag har frågat Stina Neander om hon kan komma och hjälpa mig att dreja en del saker. Stina är medlem i Blås&knåda. Och det slår aldrig fel. Varje gång jag kommer in  på ”blåset” och ser något som jag gillar, och undrar vem har gjort den här, så är det Stina. Blås&knåda har många duktiga medlemmar, och ni andra får ursäkta, men hennes grejor träffar något hos mig. Vi jobbar i samma tradition. Båda gillar vi reduktionsbränt. Båda är vi inspirerade av den tradition som har sina rötter i den östasiatiska keramiken. Och båda jobbar vi  med bruksgods. 

    Vi lärde känna varandra för ca 15 år sedan när vi deltog i en bränning som Frank Larsen ordnade i sin vedugn i Fågelsjö i Hälsingland. 

    Ibland, när det blir lite för mycket, så tar jag hjälp av en duktig drejare. Det har varit Carin Nordling, som också är med i ”blåset” och Annali Andersson som var lärling hos mig under några år och som har utvecklats till en mycket duktig drejare. De får dreja några former som jag ser som mer allmängiltiga, som t ex pastaskålar. Jag skriver mitt namn under och lägger till en signatur – i det här fallet SN – för att markera att det inte är jag som drejat föremålet. Jag vill gärna beskicka, svarva av i botten och göra den slutliga formen, om jag hinner. De som hjälper mig skall ju inte bara vara duktiga drejare, de skall dreja så att det ser ut som om att det är jag som gjort föremålet. Och det är ofta små nyanser som avgör det. Bredden och vinkeln på fotringen,  millimetrar eller delar av millimetrar i skålens linje. Kantens rundning. Ytterst små detaljer som tillsammans skapar ett uttryck. 

    Vissa modeller är lättare att lägga ut på någon annan, pastaskålar, dessertskålar ( som ser ut som pastaskålar men är mindre) assietter och tallrikar, speciellt om de saknar kant. De är en så integrerad del av vår formvärld. Och finns i allmänhet på var och varannan vägkrog, men masstillverkade i fabrik. De är helt enkelt praktiska, genom seklerna utprövade former, som fungerar bra ihop med mat. Och det finns en närmast omättbar efterfrågan på dem. 

  Andra former som stora fat, mina koppar, tekannor eller de som har mer av min egen formgivning gör jag helst själv. 

   Enda problemet med att ta hjälp av en så duktig drejare som Stina är att man till slut inte vet var man skall ställa alla saker.  

Det finns ett magiskt ord

”Förlåt.” Och ännu mer kraft om man lägger till: ”Förlåt. Jag är ledsen att jag gjorde dig illa.” Det har en fantastisk förmåga att läka sår i själen. 

För några år sedan var jag med om att en nära vän gjorde mig väldigt illa.  Jag talade om för honom att han sårat mig djupt. Efter påtryckningar kom en halvkväden ursäkt och sedan bara tystnad. Vi har inte setts sedan dess. 

   Jag tog kontakt efter ett halvår och undrade om vi kunde ses men fick bara en smiley till svar. Sedan tystnad. 

   Jag vet inte säkert men det är möjligt att ett förlåt och några vänliga ord hade kunnat läka såret. Nu tror jag att det är för sent. Jag har ingen lust längre. 

Drejar beställningar i röd stengodslera

 Tallrikar till svåger Buster Delin som ritat vårt hus. Burkar till en annan kund och 15 dessertskålar till en kund, som jag tror är kock. Den röda leran CS 770 som jag köper av Cebex är otroligt lättdrejad. Den tål bara 1250 grader, men glasyrerna smälter ut tidigare eftersom järnet i leran påverkar glasyren. 

    När klockan är 16 så konstaterar jag besviket att arbetsdagen är över. Jag hade gärna fortsatt ett tag till. Men nu måste jag träna innan det är dags för middag.  Ser fram mot måndagen.

Nu säljs mina tekannor på Svenskt Tenn

Jag har gjort tre modeller.  Två ca 5 dl, och en som rymmer drygt 1 liter. De små är antingen med draget handtag i keramik och med grå celadonglasyr, eller med ett rottinghandtag i järnröd glasyr. Den stora tekannan har ett keramikhandtag och är glaserad i temmoku. Tekannorna säljs under deras påskkollektion och går att beställa på nätet. 

    Jag är stolt och nervös. Jag hoppas verkligen att det funkar. Och att tekannorna säljer.  Själv tycker jag bäst om den järnröda. 

    Det känns lite stort att vara representerad i en så anrik butik som Svenskt Tenn. 

Vaknar av en röst som sjunger:

” …så glada idag, att du har födelsedag, att du har födelsedag, precis idag. Hurra! Hurra! Hurra!” Grodan Bolls födelsedagssång. Det är Marika som sjunger och det är jag som fyller år. 73 år! Vem hade trott det när man var 37? Då var det oändligt långt fram i tiden. Muren i Berlin hade inte fallit. Det fanns två tv-kanaler. Inget internet. Det fanns mobiltelefoner som marknadsfördes med att ”den väger bara 5 kg”. En annan tid. Jag hade börjat med keramik, men inte kommit så långt. Men tidens vagn rullar obönhörligt på och så inser man att man  inte är ung och lovande längre utan tillhör gamla gardet. 

    Första gången jag drejade var på Högdalens ungdomsgård 1966.  Under några år var jag hos min faster Hertha Hillfon på lov och ibland efter skolan. Sen kom 70-talet med vietnamkrig, och en plötslig önskan att förändra världen. Leran fick vänta. Det var viktigare saker på gång. Jag var med när förlaget och kulturföreningen Ordfront växte fram, och blev dess förste ordförande. Sen i skiftet 70/80-tal kom besvikelsen, bakslaget och insikten om att gärna förändring, men inte på det här sättet. Det var inget fel på Ordfront. Det var en förening som lyckades navigera i tiden och sätta demokratiska värden högt. Men det var den Kinainspirerade vänsterns världsbild som sprack.

    Jag var 30 och undrade vad jag skulle göra med mitt liv. Det där med att dreja hade ju varit väldigt kul. Jag köpte en sparkdrejskiva och iordningställde en liten verkstad i vardagsrummet i radhuset i Hagsätra. Drejningen växte snabbt till en förälskelse. På vårt lantställe så försökte jag bygga en vedugn, men den blev aldrig bra. Och jag hade ingen att fråga hur jag skulle göra. Ett tag fick jag hjälp av keramikern Lisa Trädgård, som var medlem i Kaolin, och bodde i Sorunda utanför Nynäshamn, att bränna mina saker. Jag sökte till Konstfack (eller the artfack school som jag kallade den inför en häpen engelsman) men kom inte in. Familjen måste försörjas och jag jobbade som lärare och drejade så mycket jag kunde. Antalet undervisningstimmar minskade och tiden i verkstan ökade när jag började kunna sälja mina saker. Designtorget öppnade en butik i Kulturhuset vid Sergels Torg, och jag fick möjlighet att sälja mina saker där. Norrgavel var nästa steg. Och efter att ha sökt minst 10 gånger till Konsthantverkarna blev jag antagen som medlem. Och 1998 så släppte jag de sista fyra undervisningstimmarna och började försörja mig helt som krukmakare. 

   Idag går det väldigt bra för mig. I stort sett allt jag gör säljs. Jag har gott om beställningar. Jag tycker fortfarande det är väldigt roligt att dreja. Min oro rör inte ekonomi och hur det skall gå, utan att sanden i glaset håller på att ta slut. Min granne och nära  Eli Keller är familjeterapeut och krukmakare. Han är 10 år äldre än mig och jobbar på. Hertha blev 92 och jobbade i stort sett till slutet. Två förebilder. Vi får se hur länge jag kan hålla på. 

   Det blev en fin födelsedag. Marika hade dukat frukostbordet så fint som bara hon kan. Jag fick en skjorta. Och på eftermiddagen såg vi filmen Brutalisten på Zita och åt middag på restaurang  Främmat på Dalagatan. Brutalt bra film och väldigt god mat. 

Just nu pågår en utställning på Nacka konsthall med verk av Peter Linde

Han bor och arbetar i Saltsjöbaden. Första gången jag lade märke till honom var när jag på 90-talet  såg en skulptur i Bofills båge  på Söder i Stockholm, Commedianterna. En man står på händerna och spänner sig för en kvinna som avvaktande tittar på. Hon kanske är en del av cirkus eller akrobatsällskapet. Det är en vacker skulptur som utstrålar humor  och sensualitet. Utanför Kungliga biblioteket stötte jag sedan på Hjalmar Söderberg i brons med ett par röda handskar. 

   Mest känd är kanske Peter Linde för Zlatanskulpturen i Malmö som vandaliserades och fick flyttas. I mina ögon är han tillsammans med Hertha Hillfon och Torsten Renqvist  en av våra allra största konstnärer. Ingen kan som han skulptera en naken kropp så naturtroget. Men bäst är han när vi får möta Karin Boye, Hjalmar Söderberg, Lindes fru Sian eller något barn i en vardaglig situation. 

   På utställningen möter jag återigen gycklaren som står på händer men i ett annat sällskap och så finns där Zlatan när han gör sin berömda cykelspark som styrde bollen i mål. Jag tror det är mot England någon gång på 90-talet. 

   Jag är full av beundran. Utställningen pågår till den 27 april. 

Idag öppnade butiken igen

 Den har varit stängd sedan strax före jul, dvs inga fasta öppettider men det går att komma till den om jag är här. Julförsäljningen gick så pass bra  att det var utplockat och jag måste få tid att fylla på. Butiken ligger i anslutning till verkstan i bottenvåningen av vårt hus och är som en egen liten lägenhet  med kök, toa och dusch. Under sju år hyrde vi ut den till flyktingar och folk som skiljt sig och måste ha någonstans att ta vägen. 

   Så under pandemin ordnade jag en utomhusbutik mitt i vintern. Några bockar och skivor utanför verkstan och det kom betydligt fler än väntat. Då föddes idéen om butiken. Jag har öppet tre dagar i veckan med fasta tider, torsdag – lördag kl 10-15. Övriga tider är det öppet enligt överenskommelse, dvs folk ringer och frågar om de kan komma. Nu skulle jag inte vilja vara utan butiken. Jag får en möjlighet att exponera vad jag vill, när jag vill och det kommer faktiskt folk och handlar. Riktigt många. Och det är en väldig skillnad att få behålla hela försäljningssumman (ja, staten skall naturligtvis ha sin skatt) mot att bara få hälften som när man säljer i andra butiker. (Staten får givetvis sin del av det också). 

   Mellan 1995 och 2005 var jag i G-studion i Gustavsberg. Det var jättekul och socialt. Men det kom inte så många och handlade när man satt i en lokal tre trappor upp i en fabrik. Vi hade våra framgångsrika julförsäljningar då huset var fullt av folk. Men det räcker inte att sälja för 40 000 kr en helg eller två om året. Du måste få in minst det dubbla varje månad för att få en anständig lön när omkostnader och skatt är betalda. 

   Om du skall leva som krukmakare så rekommenderar jag varmt att skaffa en lokal där du syns och kan sälja direkt. Det betyder mycket för möjligheten att få in tillräckligt med pengar.  Visst man blir lite låst. Torsdagar och fredagar så jobbar jag ändå och kan passa butiken samtidigt. Det kommer enstaka besökare, ibland ingen. Den mesta försäljningen sker på lördagar, Och för att inte bli helt låst varje lördag så har jag tagit hjälp. Jag har en lärling och några assistenter i verkstan. Och ett av villkoren för  att få vara i min verkstad är att man står en lördag i månaden i butiken. Så jag passar butiken en lördag i månaden och de andra tre, fyra lördagarna kan jag göra vad jag vill. Starta en butik!

Alla hjärtans dag

Jag är nog lite för gammal för att köpa gelehjärtan och uppvakta min älskade med. Vi älskar varandra ändå. Men visst. En dag för kärleken kan man inte protestera emot. 

    Jag beskickar 30 skålar. Ibland är det härligt att bara dreja utan plan. Jag väger upp klösar på 500-600 gr ungefär och prövar olika former, leker, försöker hitta linjen, som saxofonisten söker tonen. Nu är det dags att beskicka. För att få fram olika nyanser ur glasyrerna så målar jag några med engobe, dvs uppslammad lera. Jag tar porslinslera och får då en kritvit engobe och en rödbrännande järnhaltig lera och får en mörkröd engobe. Engoben skall vara tjock som grädde ungefär och siktas i en 40 mesh – dvs ganska gles -  sikt. Det ger olika bakgrund till glasyrerna och därmed skiftningar i färgen. 

   På kvällen bokklubb. Vi är åtta mogna män som träffas ungefär var femte vecka och löser världsproblemen , en del egna problem, snackar om allt och inget och diskuterar den bok vi läst. Det är ett bra gäng. Några har jag känt sedan tonåren och några har jag lärt känna  genom bokklubben. En av oss är värd och bjuder på mat och vin. Värden får också enväldigt bestämma bok till nästa gång. Förra gången bestämde Stefan att vi skulle läsa Hissen i Saigon av Thuân. Ingen av oss har riktigt gått igång på boken eller förstått den riktigt. Men diskussionen lyfter alltid böckerna några snäpp. Tillsammans knäcker vi gåtorna och ser saker från ett annat håll. Bokklubbskväll är en av månadens bästa kvällar.   

I morse svävade två havsörnar över fältet utanför verkstan

Stora, mäktiga. Först runt några varv sedan lät de vindarna föra dem västerut och in mot stan. 

Trots det vackra vädret råder en tung stämning inom mig. Trump gör väntat nog som han har sagt att han skall göra och det skapar oro i världen och i själen. Nu verkar han förråda Ukraina, och öka hotet mot Europa från Ryssland. Hans handgångne man, Elon Musk, som är världens rikaste man, har sett till att världens fattigaste som fått en skärv från USAID nu blir av med den. Det enda som är gott i detta är att Europa måste ta sig samman, enas och forma en självständig politik. 

Beskickade assietter och allt annat som jag drejade igår. 

På eftermiddagen gick jag till gymmet för första gången på flera månader. Det borde ingå i utbildningen för alla som tänker att de skall leva som krukmakare. Förr eller senare så får man problem med armar och axlar. Det enda som hjälper är att träna. Jag har flera gånger varit ganska illa däran. Ett tag kunde jag inte lyfta armarna, och inte simma bröstsim när jag badade för att jag helt enkelt inte  kunde sträcka fram armarna. Men med träning så släpper det. 

Det är i alla fall några som läser vad jag skriver för jag får en del frågor

En av de frågor som jag fått gäller en grön glasyr som jag använt sedan 80-talet. Det var en av de  första glasyrerna som jag blandade. Jag hittade den i Bernard Leachs bok A potter’s book, och den kallas Copper red. Den blir röd om man bränner den reducerande – men är då ganska knepig – och grön om man bränner den i en elektrisk ugn. Receptet ser ut så här: fältspat 55, krita 22, kvarts 14, tennoxid 3 och kopparoxid 2. Den skall brännas till kägla 9 eller 10, dvs 1260-1280 grader. Jag använder finsk fältspat FFF, men det går säkert med någon annan. 

Bernard Leach har i några procent blymönja, men jag struntar i den. Jag har aldrig annars sett att man har skulle använda bly i en stengodsglasyr. Förutom att det är giftigt så förångas det innan glasyren når topptemperatur. Jag tror att han använt bly för att glasyren att smälta ut lättare. Jag måste medge att jag faktiskt har provat och det blev ett vackert resultat. Men även utan bly så är det en vacker glasyr. Man kan lägga i några procent zinkoxid om man vill att den skall smälta ut lättare. 

Butiken öppnar på lördag

Och jag måste få fram en massa saker. Jag glaserar och fyller både Naberugnen – den elektriska- och elgasugnen. Helt slut när dagen är över. Det är märks att jag är äldre. Jag orkar inte jobba hela helgen utan att det sätter spår. Men ugnarna måste på. 

Kurs

Den här terminen har jag tre kurser. Jag har haft kurser i 30 år som en viktig del av min försörjning. För att det är ett trevligt sätt att träffa människor och få dela med mig av den glädje som jag känner inför keramiken. Vanligtvis så har eleverna väldigt olika förkunskaper och jag ger inga bestämda uppgifter. Jag visar och eleverna jobbar med det som de vill göra. Några kämpar med att lära sig centrera. Andra med att sätta ihop olika sektioner till stora krukor. Det som är speciellt med den här kursen är att det bara handlar om tekannor. Det betyder att de som kommer hit har hållit på ett tag. Många har egen verkstad. 

    Jag började med att visa hur man drejar en ”kropp” till tekannan. Locket kan antingen ligga på en hylla en halv centimeter ner eller ovanpå kanten. Vi gick igenom hur man gör det. Skall locket ligga på en hylla så måste man spara lera till kanten så att det finns något att göra hylla av. Locket måste måttas in  och helst ha en kant på ca 2 cm som sticker ner i kannan. Eller så gör man en ”sko” som sticker under kanten och håller fast locket när man häller. Locket drejas i allmänhet upp och ner. Pipen skall vara avsmalnande och inte för bred i mynningen. Vanligtvis så skär jag till mynningen lite snett och då ökar kantens area. 

   När allt är drejat så får det torka så att det blir läderhårt, dvs fuktigt men inte mjukt. Det brukar ta över natten även om sakerna täcks löst med en plast. Jag drejar då en ”chuck” – en form som jag kan sätta ner kroppen i och försöker beskicka, svarva , bort så mycket som möjligt. Man vill inte att kannan skall vara tung redan innan det är te i den.  Jag drejar en liten knopp till locket och måttar in den. Det skall finnas någon millimeters glapp mellan locket och ”kroppen”.  För att få det att passa så beskickar man bort det som är överflödigt. Pipen skall sitta så att kanten är i höjd med nivån på teet i kannan. Först bankar jag till en platt yta där pipen skall sitta. Sedan skär jag till pipen så att pipen ”reser” sig, ristar ett märke var den skall sitta samt gör hål för teet innan jag fäster den. Jag avslutar med att skära till pipens mynning med en japansk sickel. Lite snett uppåt. Och lite snett ner till höger, när pipen är bortvänd, för att den ofta vrider sig under bränningen mot den riktning den drejades i, oftast motsols. 

   Det där med pipen är det svåraste. Det finns rekommendationer för hur man gör en bra pip som häller och inte dräller. Den skall vara vass och skära av flödet. Den får inte vara för tjock undertill så teet kan klamra sig fast vid kannan. Trycket från kannan , antalet hål som bestämmer flödet,  måste vara så stort att det rinner bra. Och ändå kan det vara så att en droppe klamrar sig fast vid kannans pip. Vassa kanter och keramik går inte så bra ihop. De chippas lätt och glasyren gör dem rundare. Ett knep kan vara att lägga lite fett på undersidan av pipen för att hindra teet från att fästa vid kannan och drälla när man häller.  

    Om jag vill ha en dragen hänkel, ett handtag i lera, så drar jag det och fäster det. Eller så gör jag fästpunkter för bambu eller rottinghandtag. Jag köper mina från tougeishop.com i Japan.

   Jösses vad de jobbade. Tyst, koncentrerat. Och under helgen producerades många fina tekannor. Betydligt bättre än vad jag hade väntat mig. I vanliga fall så låter jag eleverna göra färdigt sina saker under måndagskvällen, men den här gången kom de indroppande under hela måndagen och till slut stod ett trettiotal kannor på tork.  

   Jag tyckte att det blev en lyckad kurs. Jag hoppas att eleverna också var nöjda.

Radion står på

Ibland vill jag hålla verkligheten på avstånd. Men det kan också kännas som ett svek. Att inte delta, inte bry sig – hur tungt det än kan vara att ta in omvärlden. Det är väl bra att vi inte spekulerar för mycket. Rykten får snabba fötter. Men jag tycker att det verkar vara ett dåd som riktas mot invandrare. Och det skulle jag kalla ett terroristdåd, men polisen och regeringen vill inte ta det ordet i sin mun det här sammanhanget av någon anledning. 

   Beskickar och drejar vidare, men det där saliga ruset är borta. 

   På fredag eftermiddag hjälper Klara mig att ställa i ordning inför helgens kurs i att deja tekannor. Vi städar, plockar undan och tar fram alla åtta drejskivor. Klara kör fram lera. Jag handlar mat till luncherna. 

Jag måste ta en paus från tekannorna

Och bestämmer mig för att dreja saker till butiken som öppnar om 11 dagar. Där är det ganska utplockat. Drejar koppar, pastaskålar, salladskålar, äggkoppar, kannor, fat. Det går snabbt och bra. Allt flyter på.  Verkstan fylls med saker. Vet inte var jag skall ställa sakerna till slut. Underbart. Musiken fyller verkstan och jag bara drejar. 

    Blir abrupt väckt ur mitt rus när jag sätter på radion. En galen terrorist har skjutit en massa människor på en skola i Örebro. 

Min generation är på väg att lämna scenen

En efter en. Vi är några som gör vårt bästa för att hänga oss kvar. Andra har gått ut bland kulisserna. Nya stjärnor har gjort entré. Vi är i slutet av tredje akten och problemen har börjat torna upp sig. Jag tror att fjärde akten blir förfärlig, och sen får vi se hur det slutar i den femte akten. Om hjälten dödar draken eller om alla dör. 

   Vi som föddes efter kriget, på 40-, 50- och början av 60-talet  växte upp under en tid av hopp och ständigt framåtskridande. Allt verkade bara bli bättre. Det fanns ett hot om kärnvapenkrig, men det verkade så otroligt. Och 1989 föll muren och nu skulle allt bli bra.

Nu är situationen en helt annan. Vi är alla lite skakade av utvecklingen och tärs av oro inför framtiden.  

   Själv är jag snart 73. Jag jobbar på, försöker leva som tidigare, men känner, inte utan en viss sorg,  hur livet förändras.  

 Idag begravs min gamle arbetskompis Samuel. Han föddes i juni 1945 och dog i slutet av 2024. Vi lärde känna varandra på Ordfront på 70-talet. Jag hade läst en artikel i Författarnas tidskrift om ett kollektiv i Småland som tryckte och gav ut viktiga böcker. Jag tyckte det lät toppen och sökte mig dit.  Det kom att bli ett av dessa livsavgörande beslut. Jag hade ju börjat jobba med lera, varit praktikant hos min faster. Men därutanför fanns världen och jag ville förändra den. Göra den mer rättvis. 

    Efter en kort sejour i Småland så blev jag erbjuden jobb i tryckeriet när Ordfront flyttade till Stockholm i början av 1973, först som falsare och sedan som tryckarlärling. En av dem som jag lärde känna då var Samuel. Social, alltid nyfiken, omtänksam och med humor. 

   Nu när 2024 gick över till 2025 så tänkte jag på honom mycket. Det var 50 år sedan vi åkte till Helsingfors över nuåret 74/75. Vi hamnade på en fest med 300 finska maoister som ville att vi skulle uppträda. Vi sjöng Gräsänklingsblues, men de ville höra något mer i stil med Framåt kamrater.. 

    Några dagar in i januari sänds SVTs tillbakablickande program om 1975. Fyra minuter in i programmet så går Samuel från höger till vänster i bild. Det tar bara några sekunder. Jag messar hans son Pelle och berättar. Och får snabbt ett svar att Samuel dött några dagar före nyår av den lungsjukdom han lidit av det senaste decenniet. 

  Så idag blev det Samuels dag med begravning i Vällingby kyrka och minnesstund. 

Fortsätter med tekannorna medan jag lyssnar på Är detta en människa?

Han beskriver kampen för överlevnad under de vidriga omständigheter som lägret erbjöd. Hur var och en tvingas slåss för sin egen överlevnad och vad det gör med en människa. 

På kvällen kunde jag öppna ugnarna. Allt blev bra utom några av de stora tekannorna i temmoku, som är matt bruna. Oxblodsglasyren har också en dragning åt brunt. Överreducerat?

Livet består inte bara av arbete

Ibland även av koloskopi. Förra sommaren fick jag ont i magen. Jag har haft problem med magen sedan jag var liten. Men den här smärtan kändes annorlunda. Så jag kontaktade vårdcentralen. Jag har oerhört tacksam för den vård vi kan få. Första gastroskopi, en slang genom strupen. Inga problem, allt var bra. Och idag koloskopi. En slang  från andra änden efter att ha ätit laxermedel. Inga problem där heller. Oerhört lättad.

När jag kom ned i verkstan strax efter sju så var ugnen på 576 grader

Jag satte på fläkten och stängde luckorna i ugnstaket. Vid 11-tiden var ugnen uppe i 850 grader och det var dags att sätta på gasbrännarna. Allt var klart vid 15-tiden. Det är alltid lite oroligt när man bränner med gas. Ugnen måste ses till med jämna mellanrum, och gastrycket justeras. Ytterdörren står öppen för att få in tillräckligt med luft när fläktarna går på max.  När bränningen är klar infinner sig ett lugn.

   Det blev en bra arbetsdag. Jag drejade tekannor och några stora fat.  Klara, min assistent, glaserade tekannor, blandade glasyr och gjorde glasyrprover. 

   När elgasugnen var klar så gick Naberugnen på. Nu glasyrbränner jag kursdeltagarnas saker och några av mina tekannor. Min glasyrbränning i oxidation, dvs i elugnen,  ser ut så här:

3 timmar till 400 grader. 

6 timmar  till 1270 grader.

30 minuters utjämning, dvs ugnen står på 1270 grader. 

   Jag programmerar ugnen och trycker på start. Vid ca 400 grader stänger jag ventilerna som släpper ut fukten från glasyrerna. Sedan sköter allt sig själv. Om två till tre dagar kan jag tömma ugnen. 

Drejar tekannor. 

Idag kom boken Chinese Glazes med posten. Det skall bli oerhört intressant att läsa den. Jag kommer att återkomma med reflektioner. Första skall jag läsa kapitlet om järnoxid i glasyrer. Det är min favoritoxid, om man nu kan ha en sådan. Järnoxid kan ge en hel palett av färger beroende på vad man blandar den med och hur man bränner den. Dessutom är den billig och förhållandevis ofarlig. 

Orolig natt

Svårt att sova. Vaknade av båtarnas mistlurar. Vi bor några hundra meter från inloppet till Stockholm och när dimman ligger tät så tutar båtarna. 

   Glaserade tekannor och satte elgasugnen. Blandade glasyr. På kvällen var senaste kursen här och glaserade sina saker. De får bränna några föremål i reduktionsugnen. Den är packad nu och går på kl 3 i natt.  

   Idag är det Förintelsens minnesdag. Jag lyssnar en del på böcker när jag jobbar. Och idag så börjar jag lyssna på Primo Levis Är detta en människa?. Skakande. En bok som alla borde läsa någon gång i livet. 

Jag har lagt ut en bild på instagram från min utställning på Kaolin 2021

Bilden visar en gul servis och är tagen av Karin Björkquist. Texten berättar om att jag börjat skriva dagbok om mitt arbete.  Jag har fått några frågor om glasyren. Det är en gul matt glasyr som jag hittade när jag jobbade som drejlärare på Folkuniversitetet, som kallas Gul ax. 

Fältspat 50
Krita 3,5
Kaolin 22
Dolomit 22,5

 + Tennoxid 5
Rutil 3

   Det är rutilen som gör glasyren gul. Annars blir den vit. Om man vill ha en blank yta ovanpå så kan man dubbelglasera och lägga en transparent blank glasyr  ovanpå. Du får experimentera lite så glasyren inte blir för tjock och rinner. 

   Gul ax är väldigt lik en vit matt glasyr i Emmanuel Coopers bok om glasyrer, nr 154. 

Fältspat 50
Krita 5
Kaolin 20
Dolomit 25

+ Tennoxid 10

Båda glasyrerna blir fina mot en mörk lera. Eller om du målar din ljusa lera med en mörk engobe. Du slammar helt enkelt upp en mörk lera med vatten och siktar den i en 40 mesh sikt och målar på den ljusa lera som du använder.