Idag är det 110 år sedan Märta Sedvall gifte sig med Karl Filip Forsberg

Hon var 18 år och dotter till baptistpastorn August Sedvall och hans fru Amanda född Nyberg. Han var 23 år född i Sundborn och son till pigan Anna Stina Krusberg, fader okänd. Så småningom gifte hon sig med körsnären Karl Fredik Forsberg i Falun. 

    Farmor och farfar träffades på Bibelskolan i Örebro, tre år tidigare. De var båda djupt religiösa, och duktiga på att teckna och måla. Farfar var skräddare. Och nio månader och två dagar efter bröllopet föddes deras son Roland. Sedan kom det 13 barn till under 23 år. Min pappa var nummer två. Detta har skildrats i en dokumentärfilm av min farbror Lars Lennart Forsberg, som heter Min mamma hade 14 barn, som han fick en guldbagge för år 2000 . 

   Jag är ödmjukt tacksam för att jag har fått växa upp i och är en del av denna stora släkt. 

   Jag tänder ett ljus för farmor och farfar.    

En krukmakare måste ha bra lera

 Och det kan vara stor skillnad på lera och lera. Jag jobbar med minst fem olika sorter, fyra olika stengodsleror och en porslinslera. Varje lera har sin karaktär och glasyrerna blir väldigt olika. 

   Stengodslera bränns till över 1200 grader. Den sintrar, smälter, under den sista delen av bränningen. Det gör att slutresultatet blir en hård produkt som håller bättre än lergodslera. Lergodset bränns till strax över 1000 grader och dess sintringsperiod är så kort att man inte kan utnyttja den utan att riskera att skålen smälter.

   I över 35 år har jag använt en lera som heter 1109 och tillverkas av Potclays i Stoke on Trent, England. Den är lite sandig, och väldigt stabil att dreja med, vilket gör den väldigt populär på kurserna. Speciellt för 1109 är också att den innehåller lite järnprickar som syns när leran glasyrbränns – till 1250-1280 grader. 

   Jag jobbar med flera restauranger. Och när kockarna från en av dem var här så sa de:

• VI vill inte ha sådan där lera med prickar i. 

• Ok. Varför inte då? 

• Jo för nu försöker industrin härma det handgjorda uttrycket och då jobbar de med lera med prickar för att folk skall tro att det är handgjort. Och då kan ju folk tro att våra tallrikar inte är handgjorda.

   Sen har jag en lera från Valentine Clays som heter Earthstone Original. Den är väldigt ljus, nästan vit och ger en lugn, ”prickfri”, bakgrund till glasyrerna. När jag var på kurs hos David och Margaret Frith i Denbigh i norra Wales så använde de Earthstone och jag blev förtjust. Den är behaglig och återger glasyrer på ett bra sätt. 

    Jag har också en röd stengodslera CS770, som jag köper från Cebex. Det är något med mörka leror som gör att en del glasyrer, inte minst vita framträder på ett vackert sätt. Nackdelen är att den inte tål mer än 1250 grader, sedan börjar den bubbla sig. 

   Vi var många som sörjde när fyleleran tog slut. Det är en mörk lera med speciell karaktär som bröts i Fyledalen. För ett tiotal år sedan så slutade Fyleverken sin verksamhet. Kvar fanns en hög lera som fraktades till Gotland där paret Nobling renade  och gjorde i ordning den. Nu är högen slut, men jag har en flera tunnor med torr fylelera som jag skall återvinna. 

   Jag jobbar också med porslin. Här har jag hittat en porslinslera som heter Audrey Blackman porcelain. Porslin kan vara väldigt svårt. Det går att dreja riktigt tunt. Glasyrerna kan bli fantastiska mot det vita porslinet, men det krymper, slår sig och kan vara svårt att dreja. 

   Varje lera har sin karaktär. Det är helt annorlunda att jobba med chammoterad fylelera jämfört med porslin. Resultatet blir också annorlunda, Inte bara glasyren utan hela uttrycket. 

Men gemensamt för all lera är att den måste hållas fuktig för att vara formbar. Den går att återvinna. Blöt upp med vatten, lägg på en gipsskiva och knåda. Och den blir hård när man bränner den till 1000 grader eller mer.  

   Jag har svårt att tänka mig ett mer fantastiskt material än lera.

Jag måste ta en paus från tekannorna och drejar pastaskålar

Vissa former finns där. Jag är definitivt inte den första som gör en pastaskål. Då gäller det att erövra formen, och sätta ditt avtryck genom glasyr eller bara ditt temperament. Jag blir ofta fascinerad över att tallrikar eller pastaskålar kan se så olika ut trots att formen är i princip densamma. Det är ändå något som skiljer dem åt. Och det är karaktären som de fått av den som drejat. 

   Även om många modeller är givna, eller så inpräntade i oss, att det inte finns mer än några grundläggande varianter av en tallrik, kopp, eller pastaskål så måste du erövra den och göra den till din. Det skall synas att det är du som har gjort den. Det är viktigt.

En ödesmättad dag

Vi får se vad som är prat från Trumps sida och vad han verkligen kommer att genomföra. Jag tror att man skall ta honom på allvar. Jag tillhörde dem som skrämdes över till ja-till Nato från att ha varit för ett alliansfritt Sverige. Men nu sitter vi här med en allierad som både vill ta över Grönland och Panamakanalen. För att inte tala om allt annat som Trump säger att han vill göra. Jag tror att man skall ta honom på orden. Ett av hans första beslut är att lämna Parisavtalet. Hans politik tvingar oss att skärpa oss. Stå upp för Parisavtalet , öka stödet till Ukraina, försvara små staters rättigheter……

   Nu håller jag på och drejar 40  små tekannor. Jag gör dem 10 i taget. Väger upp 10 klösar med 650 gr lera. Drejar en. Sätter upp måttställningen  med två pinnar som jag drejar mot för rätt diameter och rätt höjd. Och drejar sedan de nio andra. Drejar 10 lock  och 10 pipar på klös, från samma lerklump. 

Locken måste passa i mått och ha en kant som går ner i kannan så att locket inte ramlar av. Piparna skall vara avsmalnande 

Nästa dag så drejar jag en chuck. Tänk er en rak cylinder som jag trycker in midjan på. Sen sätter jag ner kannorna i chucken och beskickar bort så mycket lera som jag törs. Först botten upp, sedan vänder jag på den. Jag vill att kannorna skall vara så lätta som möjligt. 

Jag drejar 10 knoppar. Beskickar locken och passar in dem i kannan, fäster knopparna och gör ett hål i locket  med ett litet rör så att kannan skall hälla jämnare genom att trycket utjämnas när man häller upp téet. 

    Så är det dags för pipen. Först slår jag till en jämn yta där pipen skall fästas. Det går också att skära till pipen så att den passar kannan men det är svårare.  Jag måste dock skära till  pipen med en sickel. Det är dock lättare att skära rakt för att den skall vinkla mot kannan än att skära till för att passa en rund form. Jag trycker pipen mot kannan för att se att den passar och att pipens kant är i jämnhöjd med teet när kannan är full. Jag ristar runt pipen för att märka ut var den skall sitta, tar ett litet rör och gör ett antal hål i kannan. De skall släppa igenom teet men låta bladen stanna kvar. För att fästa pipen så ristar jag i kannan och lägger på slicker, uppblött lera som fungerar som klister. Jag rullar små korvar som jag lägger på vid skarven  och gör en snygg anslutning. Arbetet  med pipen avslutas genom att  jag drar kanten så att den vässas och kan ”skära av” teet när man häller. Pipen skall också gärna luta lite nedåt i kanten. 

   Den vanligaste frågan när det gäller tekannor är: ”Häller den bra?” Och det finns massor med åsikter om hur man gör den perfekta pipen. 

• Pipen måste vara vass för att skära av strålen när man slutar hälla. 

• Pipens avslutning måste luta lite nedåt och undersidan får inte var bullig, då släpper inte sista droppen. 

• Pipen får absolut inte vara som en trumpet. 

• De små hålen i kannan skall ha minst fyra gånger så stor sammanlagd yta som pipens mynning för att få till ett tryck när man häller. 

• Pipen skall skäras något snett ner till höger när man håller kannan så att pipen pekar bort från den kropp, för att kompensera att den rör sig under bränning och vrider sig tvärtemot det håll den snurrat när man drejar den.

   Men det är inte alltid som verkligheten svarar upp mot teorin. Och kannan häller bra fast den inte borde.

   Sist gör jag ett handtag, eller hänkel som det heter på keramiska. När jag drar en hänkel så vill jag helst att leran skall vara lite för hård för att dreja. Då bjuder den bäst motstånd. Att dra en bra hänkel är lika svårt som att dreja. Jag formar en klump lera till en avlång klump. Tar den i vänster hand. Blöter högra handen och drar nedåt  så att klösen blir längre och smalare. Så småningom börjar trycka så att leran blir plattare. När den är tillräckligt lång så kniper jag av den och lägger den åt sidan. Ristar för att markera fästpunkter. Lägger på slicker, formar och trycker fast hänkeln. 

    Till sist putsar jag kannan med en svamp för att få bort alla ojämnheter och göra hänkelns fästpunkter  snygga, signerar kannan i botten och ställer den på tork. 

    Det tar betydligt längre tid att montera kannan än att dreja den. Om jag monterar 8-10 tekannor på en dag så har jag gjort ett bra dagsverke. 

Äntligen börjar ugnarna gå efter jul

Dags för den första skröjbränningen. Sakerna har torkat extra långsamt eftersom det har varit lite svalt i lokalen.

   Skröjbränningen är den första bränningen. Den som förvandlar lera till keramik. Jag är oerhört försiktig i början av en skröjbränning. Det är viktigt att sakerna torkar ut innan ugnen sätter fart. Om sakerna känns kalla så är de inte tillräckligt torra. Jag lägger skålen mot läpparna för att känna efter. När vatten upphettas och förångas så expanderar det 1700 gånger. Det är det som kallas ångkraft. Vattnet i leran förångas vid 100°C och expanderar också med en väldig kraft och kan spränga skålen så att det bara är att plocka fram dammsugaren och suga upp smådelarna. Därför torkar jag mina saker vid 90 grader i flera timmar innan bränningen tar fart. Det gör att mina saker väldigt sällan går sönder under bränningen. 

   En bränning kan se ut så här:

   1 timme till 90°

   2-5 timmar på 90° (längden beror på hur fuktiga sakerna är och hur stora de är)

   110° ökning per timme till 980°C. 

Även om sakerna känns torra så finns det kemiskt bundet vatten i leran  och om de har tjocka delar så kan det finns vatten längst in, som inte känns på ytan. Ta det lugnt! 

   Det är också viktigt med bra ventilation eftersom  bränningen  avger korrosiva gaser. Jag har installerat en kraftig ventilationsanläggning. Men du bör åtminstone kunna öppna ett fönster och inte sitta och jobba bredvid ugnen medan du bränner. 

Svenskt Tenn gick med på mitt förslag så nu kommer varje modell ha sin glasyr – grå celadon, järnröd och temmoku

Men jag oroar mig lite för att Tougeishop i Japan inte hör av sig. Det är flera veckor sedan som jag beställde tekannehandtag. Jag hoppas att de hinner komma i tid. De har en webshop på japanska. Och man får gissa sig fram, men det går att fatta. Och sedan mailar man en beställning. 

   På kvällen var det möte med Konsthantverkarna. Jag har varit med sedan mitten på 90-talet. Jag tror jag kom med -97 eller -96. Det var oerhört betydelsefullt för mig som inte hade någon utbildning att falla tillbaka på. På den tiden så var det ännu mer betydelsefullt än idag. Jag hade lokal i G-studion i Gustavsberg och vi hade diskussioner om man skulle få hyra där om man inte hade gått på Konstfack eller HDK. Möjligtvis kunde Capellagården duga. 

    Jag sökte många gånger till Konsthantverkarna, och till slut passerade jag nålsögat. 

Christina Durchman; Konsthantverkarnas dåvarande och legendariska intendent, mötte mig med sin finlandssvenska betoning: ”Nu skall du inte tro att du bli rik på det här inte.” Och det hade hon ju rätt i. Men det gav en scen att visa mina saker på. Det gav kollegor och ett bra sammanhang. Det gav lite försäljning. Och – det ingav en viss respekt, vilket stärkte mitt dåliga självförtroende. 

   Då tittade jag storögt på de betydligt mer kända konsthantverkare som var medlemmar. Nu nästan 30 år senare tillhör jag det gamla gardet både vad det gäller levnadsår och medlemsår. Jag har varit ordförande i flera omgångar, suttit i styrelsen i ännu fler och tillsammans med  silversmederna Hedvig Westermark  och Niklas Ejve var jag med och såg till att Konsthantverkarna inte gick i konkurs 2009 – när vi var riktigt illa ute. 

   Slussenombyggnaden har slagit hårt mot oss. De senaste åren har trafiken stängts av så vi driver vår verksamhet i en återvändsgränd. Det har slagit mot försäljningen och efter några goda år i mitten av 10-talet så är det nu tuffare. Vi väntar spänt på den 6 juni då torget framför oss öppnas upp. 

   Kvällens diskussion kretsade kring vilka vi är och vilka vi vill bli. Kooperativ är inte lika hett som hos dem som fostrades under 60- och 70-talet. Och  medlemmarnas medelålder hos alla kooperativ är ganska hög.  Jag tror att vi måste bli mer än en butik. En rörelse för konsthantverket med utbildningar, diskussioner, samarbeten. Lättare sagt än gjort. 

Fortsätter med tekannorna

Om jag jobbar riktigt hårt och tänjer lite på arbetsdagen så hinner jag göra 8-10 tekannor på en dag. Det som tar längst tid är att montera dem – beskicka och sätta ihop dem. Jag måste skärpa mig för att vara så noggrann som krävs. Putsa och peta bort alla ojämnheter. Och så putsa lite igen. 

   Det är tänkt att de skall vara i en grå celadon.  Min baserar sig på Cone 8 med 0.5 % röd järnoxid. Cone 8, eller kon 8 om man vill vara lite mer svensk är en standard glasyr. 40% fältspat, 30% kvarts, 20 % krita och 10 % kaolin.  Den viker mellan 1250 och 1270°C, beroende på hur snabbt bränningen har gått. Man kan ha den som bas och tillsätta olika metalloxider för olika färger. Om man bränner reducerande – med en eldslåga i ugnen- så kan man tillsätta järnoxid i olika mängder. 0.25% ger en isigt gråblå, 0.5% ger en grå ton, mellan 1-3% får du olika gröna toner. Om du går upp till 8-10% så blir det en temmoku, en brunsvart glasyr.  Om du bränner oxiderande och tillsätter kobolt så blir den blå, koppar ger grönt. Den kan krackelera beroende på vilken lera som du använder, och då kan du få öka eller minska någon procent på de olika materialen. 

    Jag har föreslagit att de skall vara några olika glasyrer, t ex järnröd  och temmoku. Vi får se vad de säger. 

Nu handlar allt om tekannor

Igår satt jag hela dagen och monterade ihop sju tekannor som jag hade drejat i torsdags. Idag drejade jag 15 av den största modellen. 

   Man drejar först själva ”kroppen”, mäter noga så att locket, som drejas separat skall passa. Och sedan pipen. Den skall smalna av mot toppen. Allt får sedan stå så att det torkar så pass att det går att handskas med utan att det tappar formen. Man säger att leran är läderhård. 

Då skall kroppen beskickas, dvs man svarvar av överflödig lera, ser till att kannan får en snygg fot och finputsar formen. Just tekannor som skall hålla mycket te, och därför kan bli tunga, får inte vara för tunga. Jag gör därför en chuck, en form som jag sätter kroppen i och beskickar av så mycket jag vågar. Sedan skall locket passas in och få en separat drejad knopp. 

Locket måste sitta kvar när man häller. Antingen genom ett ”lås” , en  utstickande del som förs genom en ursparning i formen eller genom en djup kant som går ner i tekannan några centimeter. Locket skall också ha ett litet hål så att luft strömmar in i kannan när man häller.                                 Pipen skall vara avsmalnande för att öka trycket när man häller. Först tar jag ett klappträ och klappar till en platt yta där pipen skall fästas. Skär pipen lite snett så att den pekar uppåt. Håller den mot kannan och skär av pipens mynning så att den nästan är horisontell. Markerar var den skall sitta och tar ett tunt metallrör och gör en massa hål i kannan innan jag ristar,  målar med slicker  och fäster pipen på kannan.

   Det där med om tekannan häller eller dräller är den eviga frågan. Pipen skall gärna vara lite vass och böja sig nedåt. En del lägger in en tunn skåra längst ut i flödesriktningen. Det är teorin. Sen kan praktiken leva sitt eget liv och tekannan drälla lite trots att man gjort allt enligt instruktionsboken.

    Kanten på pipen skall sitta så att den är precis ovanför teet i kannan. Sitter den för högt så kan teet komma ut genom locket när man tippar kannan. Sitter den för lågt så kan du inte fylla kannan utan att teet börjar rinna ur pipen. 

   Till sist hänkeln. En del har hänkelpress. Jag drar mina hänklar genom att ta en bit lera och genom många drag nedåt forma en hänkel. Sedan ristar man vid fästpunkterna, lägger på lite slicker och fäster hänkeln. 

   Till sist putsar man bort alla ojämnheter med en svamp.

1995 höll jag min första egentliga drejkurs

 Jag var nyskild med två tonårsbarn. Jag jobbade deltid som lärare i svenska på gymnasiet och försökte enträget dryga ut budgeten med att sälja min keramik. Men jag tvingades konstatera att pengarna inte räckte till. I ren desperation startade jag kurser i drejning i källaren till min bostad. Jag hade två drejskivor, köpte en till och lyckades få låna två stycken, som jag senare köpte loss.  En kurs på måndagskvällar. En på onsdagskvällar och en på lördag  förmiddag. Jag annonserade i Nacka Värmdö posten, och satte upp lappar i området. Snart började telefonen att ringa. Jag fyllde mina tre kurser och kunde betala hyran. Sedan har det rullat på. 

   Så småningom utkristalliserade sig ett koncept. Helgkurser, lördag söndag 10-16, måndag kväll för att göra klart saker och sedan träffas två veckor senare för att glasera. Lunch och fika ingår i avgiften. Alla olika nivåer samtidigt, nybörjare och mer erfarna. Inga gemensamma uppgifter, utan alla jobbar med sitt. Jag visar och de frågar och drejar. 

    Genom åren har det blivit många kurser. Många möten med trevliga människor. En del har stannat kvar och blivit kompisar. Andra kommit en gång, testat vad som kan ha varit en dröm för att konstatera att det var inte som de trodde. Mycket svårare.

   I helgen var det dags igen. Sju kvinnor och en man. Några nybörjare och några som hållit på ett tag. Jag börjar alltid med att visa hur man centrerar och drejar en skål. Jag pratar om jakten på mittpunkten. Det är det som det handlar om – att hitta mitten och förstå hur man tar sig dit. Själv är jag i stort sett autodidakt. Och i början när jag skulle lära ut trodde jag att man absolut måste ta de grepp som jag tog, annars var det fel. Men med åren har jag lärt mig att det finns flera vägar till mittens rike. Men vissa saker är nödvändiga. Att ta  makten över leran genom att vara starkast. Vara stadig på hand. Lugna rörelser. Drejskivan snurrar och jag överför en kraft.  Men för att det inte skall bli för abstrakt så visar jag också konkreta grepp. Gör så här så kan du dreja en skål. För de mer erfarna – så här gör du en pastaskål, så här gör du en kanna. 

   Jag har lärt mig mycket genom att lära ut. Jag måste sätta ord på det jag gör för att kunna svara på frågor och förklara. 

   I februari har jag en ny kurs. Denna gång en kurs som bryter mönstret med ett tema – att dreja tekannor.   

Igår kväll var vi på finisagen av utställningen om Svenskt Tenn på Liljevalchs

Fantastisk utställning. En imponerande uppsättning skåp , tyger, bord, stolar och andra föremål av genomgående hög klass. Inte minst gäller det Josef Franks bidrag.  Hans lekfulla skåp och fantasifulla tyger är av högsta klass. Det var också intressant att se de hus som Josef Frank ritade i Österrike. Han var socialist och ville skapa vackra funktionella hem för arbetarklassen. Men flydde till Sverige 1933, precis som mina barns morfar, konstnären Wacek von Reybekiel. 

Här blev han borgerlighetens älskling när det gäller heminredning. Jag tycker speciellt om Franks tyger – vackra, färgsprakande, fantasifulla. 

   Jag är glad att vi hann se utställningen. Och jag är stolt över att få jobba för Svenskt Tenn.

I höstas gjorde jag 80 set, som jag kallar Ferro,  en skål med lock och assiette i järnröd glasyr till deras utställning ”Bord duka dig”. Och nu håller jag på med 120 tekannor i tre modeller. De skall vara klara om drygt en månad. Jag har gjort nästan 40, och kommer att vara strängt  sysselsatt resten av januari med att göra resten. 

   Vid sidan av Konsthantverkarna är Svenskt Tenn min enda återförsäljare. Jag hoppas att få göra fler modeller till dem. När jag säljer genom återförsäljare blir min del mycket mindre till mig. Alla butiker vill ha 50% av försäljningspriset i butiken. Jag förstår det för det kostar att driva en butik. Fördelen är att man når ut till fler. Man syns på ett prestigefullt ställe. Det smittar av på mina saker att de finns bland Signe Persson Melins, Carina Seth Anderssons, Josef Franks och Estrid Ericsons saker. Så jag är tacksam för att ha fått chansen. 

Idag var det full fart i verkstan

Annali var här och hjälpte mig att dreja tallrikar till en restaurang. Hon kom för några år sedan till en kurs. Blev kvar som assistent någon dag i veckan. Blev sedan lärling via Hantverksakademin i två år.  Och jobbar nu som drejare på Skansen, samtidigt som hon hyr in sig i en verkstad i Gubbängen. Hon har verkligen blivit duktig på att dreja. Och jag ringer ibland när det är för mycket. Då kommer hon hit och lättar på trycket. 

   Ända sedan jag började jobba som krukmakare har jag tagit in hjälp. Assistenterna och lärlingarna får jobba åt mig lika mycket som de jobbar med egna grejor. Då står jag för material och bränningar. Det är många uppgifter i en verkstad: städa, ta fram lera, blanda glasyrer, packa för leverans, passa butiken, sätta ugnen och tömma ugnen, och städa , städa och städa om igen. Jag får sällskap och hjälp, och de som hjälper mig får tillgång till en verkstad. Men jag har varit väldigt noga med vem jag har släppt över tröskeln. Vi umgås hela dagen, och jag måste kunna känna mig lugn och avslappnad i min verkstad. Vi måste trivas ihop.

    Förutom Annali så är det några som gått vidare och blivit professionella krukmakare som Malin Stocke och Monica Persdotter. För andra har det varit ett tillskott i livet. Man måste inte bli sångare för att man gillar att sjunga i kör. 

   Idag drejade Annali tallrikar och jag tekannor och pastaskålar. Hela verkstan är full med grejor. Imorgon skall hon beskicka tallrikarna och måla dem med järnengobe och jag skall sätta ihop tekannorna och beskicka pastaskålarna. Sen måste de undan för att ge plats åt helgens kurs.  

   Bra dag. Skönt att vara igång igen. 

Julen är slut

Nu börjar vårterminen. Fortfarande lite trevande. Jag tömde elgasugnen. Den var programmerad till 1270 grader.  För att kolla temperaturen så hade jag satt in kägla 8 och 10 både längst ner och högst upp. Alla käglor hade vikt sig. Ugnen bränner jämnt men också lite högre än vad instrumentet säger. Kägla 10 viker sig vid 1285°.  Käglorna uppfanns av Herman Seger under 1800-talet för att mäta temperaturen åt den tyska keramikindustrin. 

Principen är enkel. Varje kägla har sin blandning så  att de viker sig vid olika temperaturer med 20 graders skillnad. På så vis kan mäta temperaturen mycket mer noggrant än vad det ett digitalt instrument gör. 

   Resultatet av bränningen var bra. De grå tekannorna blev helt enligt förväntan. Tallrikarna i celadon och temmoku kom också ut bra. Några sprack och kanterna på två vek sig. Kruxet när man gör tallrikar är att de skall vara tillräckligt tunna för att inte uppfattas som klumpiga, och inte för tunna så att kanten inte viker sig av värmen.    

   Gjorde rent lerkranen och städade. Trögt att komma igång. 

Det är kallt ute och värmepumpen krånglar

Den är provisoriskt lagad, och förmår inte riktigt värma huset. Termometern visar på 16 grader inomhus. Vi har tagit in ett element och eldar i kaminen. M föreslog att jag skulle bränna elgasugnen för att vi skulle få lite mer värme i huse, trots att det är lördag. 

   Klockan 3 i natt gick den igång. Jag masade mig upp vid 9-tiden, åt frukost och åkte sedan för att köpa gas. Priset på OKQ8 hade gått upp från 649 kr för en P11-flaska till 799. 

   Det känns lite trevande att börja jobba. Jag lägger upp använd uppblött lera på gipsplattor inför nästa helgs kurs. Stökar runt i verkstan. Vid 11-tiden så hade temperaturen i ugnen nått 880 grader. Då anslöt jag gasflaskan och tände gasen. Ugnen går lite långsammare än vanligt, förmodligen för att elementen börjar bli slitna. 

   Kolmonoxidmätaren piper för att det är för mycket gas. Jag får skruva ner och se till att det vädras ordentligt. 

  Under eftermiddagen drejar jag 40 små skålar till Ett hem. 200 gr lera. Drejade mått 11,2 cm i diameter, höjd 5,7 cm och botten diameter 5 cm. Efter att ha drejat några skålar sätter jag en sticka – en pinne som sitter på en ställning som jag drejar mot för att få rätt diameter och höjd. Det är lite oroligt när elgasugnen är på. Man måste springa och passa och reglera gasen. Bränningen är klar vid 15.40, drygt en timme senare än vanlig. Och då infinner sig ett lugn. Nu gäller det bara att vänta.  

Första dagen i verkstan efter julledigheten

I år fyller jag 73. Jag är lycklig nog att ha ett arbete som jag älskar. En dag kommer jag att ramla av drejskivan. Men till dess tänker jag fortsätta. Det är helt enkelt så kul. När jag arbetade sista arbetsdagen förra året , den 20 december, så var jag helt slut. Jag fick inte mycket gjort dessutom var det något konstigt med bränningen i min elgasugn. Den ville inte stiga i samma takt som vanligt.   Idag var min reparatör Klas Billengren här och gick igenom ugnen, kollade elementen, men hittade inget fel, trots att jag tyckt att bottenelementen verkade trasiga.  Så jag satt tillbaka alla saker jag tagit ut,  och glaserade och satte min elugn, en Nabertherm på drygt 300 liter. Den går på ikväll. 

    Vitsen med en elgasugn är att man kan få fram reduktionsglasyrer. Förr så fanns ingen elektricitet. Om man ville bränna keramik så var man tvungen att använda ved. Eld kräver syre. Elden äter upp syret i ugnskammaren, reducerar syret, också det syre,  dvs de oxider som finns i glasyrerna, och skapar en atmosfär i ugnen som präglas av ett underskott av syre. När elden äter syre så blir oxblodsglasyren röd och inte blå, celadonen får sin karakteristiska grågröna färg. Temmokun blir brun och svart och inte bara brun. Chûn-glasyrerna blir blå och inte beigevita. Man får en helt annan palett av glasyrer att jobba med. 

   De första 850-900 graderna drivs ugnen med enbart el, men sen tänder jag på en gaslåga  som får brinna till bränningen är avslutad. Det räcker med en P11-flaska med gas. Och min ugn som är på nästan 500 liter klarar sig på ca ¾-dels flaska. Man kan mäta trycket och mängden gas, med en s k oxygenprobe som mäter underskottet av syre. Men jag ser på lågan. Trycket skall vara tillräckligt stort för att lågan precis skall ta sig ut genom ugnsdörrens lilla hål. Om ingen låga syns så ökar jag trycket, om det är en stor låga och ugnen ryker så minskar jag trycket. Det gäller att försöka få ett jämnt tryck. När flaskan fryser av att trycket sjunker så sätter jag ner hela flaskan i varmt vatten så håller sig trycket jämnare. Man måste passa ugnen när gasen är på. OCH man måste ha ett väldigt bra utsug. Det bästa jag gjort i verkstan var att satsa på ett bra ventilationssystem. 

   Det går naturligtvis att bränna samma typ av glasyrer i en vedugn, men det kräver mycket mer arbete. Och det är inte så lätt att få tillstånd och acceptans från grannarna att bränna med ved i ett tättbefolkat område.  Jag har en vedugn på vårt lantställe i Hälsingland, men här i Nacka där jag bor så har jag inte vågat satsa på det. 

   Jag har tre ugnar. Elgasugnen som ursprungligen var en ren  gasugn, och som jag köpte av min kollega och vän Thomas Alexandersson i Skåne.  Med hjälp av Åke Petterson i Karlstad så lät jag bygga om den till en elgasugn. Och den har fungerat perfekt. Sen har jag en Nabertherm  som är en ren elugn. Den är väldigt pålitlig och bra.  Till sist har jag en Padeltherm som också är en elgasugn, men som jag mest skröjbränner i. Det har varit ett sorgebarn sen den kom in i verkstan. Den är högsmal och med en brännare i bottnens mitt, vilket gör det svårt att få lågan att gå jämnt i ugnen. När produktionen är igång så bränner jag minst tre ugnar i veckan. Totalt går det ca 37 000 kwh per år och ett antal P11-flaskor.  

Jag är noga med att ha ren el, vatten och vindkraft. Men gasen släpper tyvärr ut en del Co2.

Det nya året kom med snö

Vid 10-tiden på nyårsafton så började det snöa. Och idag har vi ett täcke på nästan 10 cm som har lagt sig över 2024. 2024 var ett väldigt bra år. Och ett väldigt hemskt år. Bra i min lilla vrå av världen. Med utställning på Konsthantverkarna i början av året, massor av beställningar och jobb. Många besök i butiken. Stipendium från Konstnärsnämnden. Framgångsrikt vedbrännarseminarium i Lidköping, som jag ordnade tillsammans med Börje Eriksson. Ett lugnt och bra liv tillsammans med Marika, kanske med vår månadslånga tågluff till Italien som höjdpunkt. Och alla barn och barnbarn är friska och klarar sig bra. 

    Hemskt ute i världen. Jag förstår inte hur situationen i Gaza skall reda ut sig. Hur går man vidare och skapar fred och livsmöjligheter för människorna i området? Kriget i Ukraina fortsätter. Klimatkatastrofen är på väg att förändra våra livsbetingelser. Och ovanpå det Trump som ny president. Det kan bli precis hur som helst. Ibland vill jag bygga ett kloster runt omkring mig. En vacker trädgård har vi. Vi bor i ett lugnt område. Jag har en verkstad. Vi har gott om böcker. Man behöver inte så mycket mer än det och kontakt med barn, barnbarn och vänner. 

   Det är underbart med de lugna dagarna efter jul. Men i morgon börjar arbetet så sakta igen.  Klas Billengren kommer hit och skall titta på elgasugnen, som inte kom upp i temperatur den sista bränningen före jul. Jag stängde av den vid 1050 grader för att den gick så långsamt. När den svalnat under mellandagarna så tömde jag den och undersökte elementen. Jag sätter på ugnen under några minuter. Stänger av den och kollar att den verkligen är avstängd, sen blöter jag fingrarna och lägger mot elementen för att känna vilka som är heta. De två bottenelementen var svala.  Om Klas kan få stil på ugnen imorgon så kan jag sätta ugnen igen och bränna igen, förmodligen den 4/1. 

   Januari är fullspäckad med jobb. Jag skall göra klart 120 tekannor till Svenskt Tenn (Drejat och skröjat 35), ett antal småskålar till Ett hem – de skall ha 60. Jag skall dreja 60 tallrikar till Restaurang Salt i Gävle, och bränna om 40 stycken som har problem med bestickmärken.  Sent är det ett antal muggar, kring 40 tror jag, till AI-företaget Sana-labs, som blev dåliga i bränningen och måste göras om. De har beställt 400 muggar utan hänkel. Jag bestämde mig för att göra alla något olika genom ristad dekor och numrera dem. Sen har jag en kurs helgen 11-12/1. Och Myllimäki vill komma hit och prata om soppskålar. Det är roligt att vara efterfrågad , men jag måste hitta en balans som gör att jag orkar. 

Kurser

Det är något speciellt med kurser. Man träffas för att lära sig något nytt, något man kanske drömt om att pröva, eller för att utvecklas inom ett område som man faktiskt behärskar ganska bra. Under senare år så har jag gått ett antal kurser i krukmakeri hos David och Margaret Frith i Wales, på Leksands folkhögskola för keramiska storheter som Clive Bowen, Takeshi Yasuda, Felicity Aylieff, och Shozo Michikawa, på Formakademin för Nina Bergqvist och på Hellidens folkhögskola för Jan Åke Andersson. Det har handlat om att utveckla drejtekniken, dreja stora krukor och bygga vedeldade ugnar. Dessa kurser har betytt oerhört mycket för min personliga utveckling. Det finns alltid något nytt att lära, och det är roligt att träffa människor som är lika intresserade som jag själv är.

Själv har jag hållit drejkurser sedan 1995. Jag var nyskild och hade just flyttat in i en bostadsrättslägenhet på Kummelnäs gård i Nacka. Jag insåg snabbt att min magra lärarlön och det lilla som jag tjänade på min keramik inte skulle räcka till att betala räkningarna vid det annalkande månadsskiftet. Jag hade tre drejskivor, köpte en till billigt och kunde låna en som en bekant hade i sin källare. Jag annonserade i lokalpressen och satte upp lappar i området. På två veckor hade jag fyllt tre kurser och situationen var räddad.

I princip så har jag följt samma koncept sen första kursen. Det är både nybörjare och halvproffs på samma kurs. Var och en jobbar efter sin förmåga och med sina projekt. En försöker förstå hur man ska få den där trilskande lerklumpen på mitten och en annan funderar på hur man ska få till en tekanna som häller bra. Jag visar och eleverna jobbar. De frågar och jag svarar efter bästa förmåga. Det där sista är faktiskt ganska intressant. När man ska lära ut och förklara så måste man förstå vad man gör. Och det är oerhört lärorikt för den som skall lära ut.

Nu för tiden är det bara helgkurser. Lördag, söndag och måndag kväll då alla gör färdigt sina saker. Sen ses vi några veckor senare och glaserar. En inte oviktig del på kursen är lunchen. Vi äter gemensamt mat, som jag lagat tidigt på morgonen eller kvällen innan. Ena dagen soppa och bröd, och den andra pasta med tillbehör. Ibland så utvecklar sig ganska spännande samtal vid lunchen om allt mellan om det nödvändigt att ha en tupp i hönsgården, till utbildningen på våra konstnärliga högskolor.

Det där som började som en ekonomisk nödvändighet utvecklade sig snabbt till en viktig del av mitt liv. Jag känner mig oerhört priviligierad som får träffa så många spännande, vänliga och positiva människor. Det är underbart att få dela med sig av något som jag själv tycker är så roligt och när jag märker att en elev uppfylls av den magiska känslan som infinner sig när man märker att den där oformliga klumpen som snurrar runt faktiskt formas till en vacker och användbar skål.

Ny Materialism – På besök i konstvärlden

I somras blev jag uppringd av Bonniers konsthall.-Jo vi skall ha en utställning här på konsthallen under hösten som spegla hur konsten och hantverket närmar sig varandra. Och då skall vi bygga upp en keramikverkstad här och vi undrar om du skulle vilja sitta där och dreja? -???? Hur då menar du? - Jo alltså. En amerikansk konstnär som heter Theaster Gates kommer ha med ett verk som heter Soul Manufacturing Corporation. Och det innebär att vi skapar en verkstad där du och en lärling ska sitta här och dreja och sen skall alla sakerna brännas för att sen skickas till Chicago till Theaster. Vi undrar om du vill komma in på ett möte för att diskutera det här?

Jag blev tillräckligt nyfiken för att tacka ja till mötet och det slutade med att jag kom att delta i utställningen Ny Materialism. Det är inte varje dag man får vara en del av ett konstverk.

Theaster Gates är en afro-amerikansk konstnär från Southside Chicago som har ett antal strängar på sin lyra. Han är keramiker, konstnär, religionsvetare och världsförbättrare, eller om man så vill entreprenör som jobbar med olika sociala projekt. Ett av dem är Dorchester project som innebär att TH tillsammans med andra köpt ett antal fastigheter i Southside för 1 dollar styck. Fastigheterna rustas sedan upp så att de kan innehålla verkstäder, fik, ateljéer, bibliotek och bostäder. Soul Manufacturing Company är en del av göra världen lite bättre. I det här fallet med hjälp av keramik. Alla de saker som vi gjorde skickades till Chicago för att användas i projektet. Det var också viktigt att tillverkningen – the manufacturing company – skedde med själ. Det innebar i det här fallet att verket skulle bidra till spridning av kunskap om keramik och att vi som jobbade i det skulle bli väl omhändertagna.

Kunskapsöverföringen började med att en japansk keramisk mästare – Kouichi Ohara- kom till Bonniers konsthall innan vernissagen och jobbade med oss fyra lokala mästare - Masayoshi Oya, Joanna Günther, Rami Khoury och mig. Sen var tanken att vi skulle jobba tillsammans med en lärling - en elev från Konstfack-och sprida kunskapen vidare.

Vi blev också mycket väl omhändertagna av Bonniers konsthall i det ”careprogram” som ingick i verket. Vi blev bjudna på kaffe och bulle och fick höra högläsning ur olika romaner, Ett par duktiga unga jazzgitarrister underhöll oss under en timme. Och vi fick vara med om en fantastisk performance In the Place of Dance med Irina Anufrieva. Den innebar att hon låg blick stilla i fem timmar, vilket var mycket mer spännande än det låter.

Vi fick tillverka fem olika modeller- en ”wallpiece, ett rektangulärt stycke ca 60x40 cm som skulle sättas upp på väggen, en ”watercontainer” och teskålar till en japansk teceremoni, sushitallrikar och sake koppar. Förutom med det som kallades Wallpiece hade vi ganska fria händer vad gäller formen.

Det var fascinerande att vara med när drejskivan fick flytta in i finrummet. Detta hade aldrig hänt för 10 år sedan. Den besökande allmänheten var intresserad och ställde många frågor. De enda kommentarerna med någon negativ vinkel kom från enstaka konsthantverkare som undrade om vi blev bjudna på jordnötter. Jag tycker snarast att jag blev bemött med respekt och positiv förvåning.

Själv fascinerades jag av hur verket framställdes av guiderna. Det finns en pretentiös ton inom konstvärlden. Kanske något för oss konsthantverkare att ta efter. Vi borde vara lite stolta och ha en högre svansföring. När allt kommer omkring så sysslar jag med ”kunskapsöverföring” nästan varje dag i verkstan. Och jag har mitt eget ”careprogram” i form av kaffe, Spotify och P1. Men jag har aldrig haft en halvnaken kvinna som legat blick still under fem timmar i verkstan. Och vi kan våra material och hur de skall behandlas.

Det finns all anledning för konsten att lära av konsthantverket. Man kan komma mycket längre i sitt konstnärliga uttryck om man kan material och tekniker, som t ex Andreas Eriksson visade i sina fantastiska vävar. Det räcker inte med koncept. Det krävs kunskap.

Och vi konsthantverkare kanske borde ha lite högre svansföring.

Rapport från poolkanten

Vid poolkanten

Nu är det halvtidsvila. Gud så skönt! Den senaste månaden så har jag längtat intensivt efter en hängmatta. Det blev ingen hängmatta, men väl en vilstol vid en pool vid ett rustikt gammalt stenhus i södra Frankrike tillsammans med barn och barnbarn. Kanske en promenad, slöa och läsa i en vilstol, lunch i skuggan under stora eken, hänga med barnbarnen, kanske en tur till havet, se Frankrike – Belgien på storbildsskärm på den lokala bistron. Inte en drejskiva så långt ögat ser. Knappt ens lera i närmaste dike. Det enda som påminner om verkstaden är att värmen här motsvarar värmen i ugnsrummet när den är på topp. Det har varit en intensiv vår med stora beställningar, utställning på Höganäs konsthall, kurser och två öppna hus. Första halvlek avslutades med en stor beställning till Restaurant Hytra i Athén. 12 olika modeller- tallrikar, skålar både runda och med skurna kanter, burkar med lock och assietter; ca 24 stycken av varje modell. En del modeller bestående av tre- fyra delar. Intensivt, roligt och krävande. Allt gick bra fram till sista bränningen med 24 burkar med lock i blå chün , ett antal små burkar och assietter i temmoku och lite andra beställningar. Då gick ugnen sönder.

Jag köpte min Paddeltherm el/gasugn för ca 8 år sedan och har kört rätt hårt med den. I början var jag frustrerad över att den högsmala formen gjorde den väldigt ojämn i temperaturen. Den översta delen var flera käglor – ca 30 grader kallare än mitten. Men jag har lärt mig att handskas med den. Jag sätter mer lättsmälta glasyrer överst – t ex temmoku och järnröd, och låter den stå i 45 minuter på 1150° för att jämna ut värmen i ugnen innan jag låter den kämpa sig upp till topptemperaturen på ca 1275°. Min ugn KOE 330 kan köpas med olika stark effekt. Dumt nog köpte jag den svagare varianten, 20,5 kw i stället för 27 kw. Det innebär att bränningen tar lång tid 16-17 timmar istället för 8-10 och att det går åt mycket dyr gas när man reducerar. Nu skall jag byta alla element, porslinsrör, kontaktor och lite andra delar för att få upp effekten och ge hela ugnen en nystart.

Om man vill vara krukmakare så måste man vara flitig. Man måste kunna jobba långa dagar och uppskatta det lugn som finns i upprepningen. Det finns en tid för lek och experiment, men ofta alldeles för lite, och en tid för att bara jobba. Belöningen är känslan av flyt och ett inre lugn som kan uppstå vid drejskivan. Belöningen är att öppna en lyckad glasyrugn och den uppskattning man kan möta från människor som värderar det man gör.

Nu har jag jobbat hårt i många år. Mina kompisar har gått i pension. Och jag funderar mycket över framtiden, över att hitta en hållbar balans i tillvaron och hur min kropp skall hålla. När halvtidspausen är över och jag skall in på plan igen väntar ett digert program. Tallrikar till Lilla EGO och nya saker till Frantzén, ett projekt på Bonniers konsthall – en ”performativ utställning”- , stor beställning från Norrgavel (jag hann faktiskt inte allt i våras), samlingsutställning på Karby gård, en eller två kurser, möte med mästarbrevsjuryn och så småningom julöppet i verkstan.

Det känns som det skall bli en intensiv höst. Först skall jag bara sova lite i skuggan vid poolen.

Mästare i krukmakeri

Så stod vi där på första trappavsatsen i Blå hallen, i Stadshuset, i Stockholm, jag och Nina Bergqvist. Strålkastarna bländade så det var svårt att se de andra 238 mästarna och gesällerna och deras anhöriga. Programledaren Isabelle McAllister sträckte fram mikrofonen och ställde några frågor. Till Nina om att bli världsmästare i drejning och till mig om att jobba med finkrogar.-En stor applåd för de första krukmakarmästarna på 26 år. Så fick vi våra mästarbrev. Vi klev ned till våra platser och utdelningen fortsatte med mästarbrev till låssmeder, bilsadelmakare, målare, träbildhuggare, silversmeder, guldsmeder, möbelsnickare, bildvävare och frisörer, frisörer, frisörer.

Jag är stolt över att någon tycker att jag är värd den utmärkelsen. Jag är också stolt över att stå där tillsammans med Nina Bergqvist. Om jag är mästare, så är hon mästarnas mästare. I vår relation så är hon lärare och jag elev. Bara veckan innan hade jag varit i Lidköping på kurs på Formakademin i att dreja stora krukor, med Nina som lärare. Maken till drejare är svårt att hitta. Så är hon också flerfaldig världsmästare och den som tillsammans med Bente Brosböl Hansen tampas om att vinna de nationella drejarmästerskapen, som hålls i Lidköping vart annat år.

Att det var vi två som stod där hänger ihop med att Hemslöjden och Hantverksrådet bestämt sig för att återupprätta mästar- och gesällvärdigheten för krukmakare. Och vi två, tillsammans med Stefan Andersson, sitter i den jury som skall bedöma ansökningarna om Gesällbrev och Mästarbrev. Den första bedömningen ägde rum under Porslinsfestivalen i Lidköping i augusti i år. Nio gesäller godkändes efter validering och två efter att ha genomgått en dags praktiska och teoretiska prov. För att kunna ansöka om gesällbrev krävs minst 3 500 timmars arbete, och att bli godkänd i proven. De som godkändes genom validering var alla krukmakare med mångårig erfarenhet, som de dokumenterade genom CV och bilder.

För att bli mästare så krävs 10 000 timmars arbete, motsvarande ungefär 6 år, och att man genomgått Hantverksrådets kurs om att driva ett litet hantverksföretag med allt vad det innebär.

Mästarbrevet ger alla oss som inte har gått Konstfack eller HDK en möjlighet till erkännande av våra kunskaper. Jag sökte, men kom inte in på Konstfack. Min utbildning har varit praktik, kurser och arbete. Sen har vi alla dem som har gått på Capellagården, Leksands folkhögskola, Formakademin eller andra skolor. Och de som gått som lärlingar hos krukmakare. Här finns en uppsjö av duktiga hantverkare som arbetar i verkstäder runt om i landet.

Lägg märke till distinktionen. Mästarbrev i krukmakeri, inte i keramik. Som jag uppfattar det så innebär det en inriktning mot funktion, snarare än konst. Som mästare i krukmakeri så måste du vara duktig på att gjuta eller dreja. Vilket inte alltid är fallet hos de som utexamineras från Konstfack eller HDK.

En gång i tiden var mästarvärdigheten knuten till rätten att bedriva verksamhet. Idag kan vem som helst sätta upp en verkstad och det är väl ok. Jag missunnar ingen att ha roligt. Men med återupprättandet av mästarvärdigheten så kan vi verka för att de som kallar sig krukmakare också kan tillverka keramik av bra kvalitet.

Jag ser fram emot nästa års bedömningar. Och att få riktigt många kollegor.