Men jag oroar mig lite för att Tougeishop i Japan inte hör av sig. Det är flera veckor sedan som jag beställde tekannehandtag. Jag hoppas att de hinner komma i tid. De har en webshop på japanska. Och man får gissa sig fram, men det går att fatta. Och sedan mailar man en beställning.
På kvällen var det möte med Konsthantverkarna. Jag har varit med sedan mitten på 90-talet. Jag tror jag kom med -97 eller -96. Det var oerhört betydelsefullt för mig som inte hade någon utbildning att falla tillbaka på. På den tiden så var det ännu mer betydelsefullt än idag. Jag hade lokal i G-studion i Gustavsberg och vi hade diskussioner om man skulle få hyra där om man inte hade gått på Konstfack eller HDK. Möjligtvis kunde Capellagården duga.
Jag sökte många gånger till Konsthantverkarna, och till slut passerade jag nålsögat.
Christina Durchman; Konsthantverkarnas dåvarande och legendariska intendent, mötte mig med sin finlandssvenska betoning: ”Nu skall du inte tro att du bli rik på det här inte.” Och det hade hon ju rätt i. Men det gav en scen att visa mina saker på. Det gav kollegor och ett bra sammanhang. Det gav lite försäljning. Och – det ingav en viss respekt, vilket stärkte mitt dåliga självförtroende.
Då tittade jag storögt på de betydligt mer kända konsthantverkare som var medlemmar. Nu nästan 30 år senare tillhör jag det gamla gardet både vad det gäller levnadsår och medlemsår. Jag har varit ordförande i flera omgångar, suttit i styrelsen i ännu fler och tillsammans med silversmederna Hedvig Westermark och Niklas Ejve var jag med och såg till att Konsthantverkarna inte gick i konkurs 2009 – när vi var riktigt illa ute.
Slussenombyggnaden har slagit hårt mot oss. De senaste åren har trafiken stängts av så vi driver vår verksamhet i en återvändsgränd. Det har slagit mot försäljningen och efter några goda år i mitten av 10-talet så är det nu tuffare. Vi väntar spänt på den 6 juni då torget framför oss öppnas upp.
Kvällens diskussion kretsade kring vilka vi är och vilka vi vill bli. Kooperativ är inte lika hett som hos dem som fostrades under 60- och 70-talet. Och medlemmarnas medelålder hos alla kooperativ är ganska hög. Jag tror att vi måste bli mer än en butik. En rörelse för konsthantverket med utbildningar, diskussioner, samarbeten. Lättare sagt än gjort.