I år fyller jag 73. Jag är lycklig nog att ha ett arbete som jag älskar. En dag kommer jag att ramla av drejskivan. Men till dess tänker jag fortsätta. Det är helt enkelt så kul. När jag arbetade sista arbetsdagen förra året , den 20 december, så var jag helt slut. Jag fick inte mycket gjort dessutom var det något konstigt med bränningen i min elgasugn. Den ville inte stiga i samma takt som vanligt. Idag var min reparatör Klas Billengren här och gick igenom ugnen, kollade elementen, men hittade inget fel, trots att jag tyckt att bottenelementen verkade trasiga. Så jag satt tillbaka alla saker jag tagit ut, och glaserade och satte min elugn, en Nabertherm på drygt 300 liter. Den går på ikväll.
Vitsen med en elgasugn är att man kan få fram reduktionsglasyrer. Förr så fanns ingen elektricitet. Om man ville bränna keramik så var man tvungen att använda ved. Eld kräver syre. Elden äter upp syret i ugnskammaren, reducerar syret, också det syre, dvs de oxider som finns i glasyrerna, och skapar en atmosfär i ugnen som präglas av ett underskott av syre. När elden äter syre så blir oxblodsglasyren röd och inte blå, celadonen får sin karakteristiska grågröna färg. Temmokun blir brun och svart och inte bara brun. Chûn-glasyrerna blir blå och inte beigevita. Man får en helt annan palett av glasyrer att jobba med.
De första 850-900 graderna drivs ugnen med enbart el, men sen tänder jag på en gaslåga som får brinna till bränningen är avslutad. Det räcker med en P11-flaska med gas. Och min ugn som är på nästan 500 liter klarar sig på ca ¾-dels flaska. Man kan mäta trycket och mängden gas, med en s k oxygenprobe som mäter underskottet av syre. Men jag ser på lågan. Trycket skall vara tillräckligt stort för att lågan precis skall ta sig ut genom ugnsdörrens lilla hål. Om ingen låga syns så ökar jag trycket, om det är en stor låga och ugnen ryker så minskar jag trycket. Det gäller att försöka få ett jämnt tryck. När flaskan fryser av att trycket sjunker så sätter jag ner hela flaskan i varmt vatten så håller sig trycket jämnare. Man måste passa ugnen när gasen är på. OCH man måste ha ett väldigt bra utsug. Det bästa jag gjort i verkstan var att satsa på ett bra ventilationssystem.
Det går naturligtvis att bränna samma typ av glasyrer i en vedugn, men det kräver mycket mer arbete. Och det är inte så lätt att få tillstånd och acceptans från grannarna att bränna med ved i ett tättbefolkat område. Jag har en vedugn på vårt lantställe i Hälsingland, men här i Nacka där jag bor så har jag inte vågat satsa på det.
Jag har tre ugnar. Elgasugnen som ursprungligen var en ren gasugn, och som jag köpte av min kollega och vän Thomas Alexandersson i Skåne. Med hjälp av Åke Petterson i Karlstad så lät jag bygga om den till en elgasugn. Och den har fungerat perfekt. Sen har jag en Nabertherm som är en ren elugn. Den är väldigt pålitlig och bra. Till sist har jag en Padeltherm som också är en elgasugn, men som jag mest skröjbränner i. Det har varit ett sorgebarn sen den kom in i verkstan. Den är högsmal och med en brännare i bottnens mitt, vilket gör det svårt att få lågan att gå jämnt i ugnen. När produktionen är igång så bränner jag minst tre ugnar i veckan. Totalt går det ca 37 000 kwh per år och ett antal P11-flaskor.
Jag är noga med att ha ren el, vatten och vindkraft. Men gasen släpper tyvärr ut en del Co2.