Den här terminen har jag tre kurser. Jag har haft kurser i 30 år som en viktig del av min försörjning. För att det är ett trevligt sätt att träffa människor och få dela med mig av den glädje som jag känner inför keramiken. Vanligtvis så har eleverna väldigt olika förkunskaper och jag ger inga bestämda uppgifter. Jag visar och eleverna jobbar med det som de vill göra. Några kämpar med att lära sig centrera. Andra med att sätta ihop olika sektioner till stora krukor. Det som är speciellt med den här kursen är att det bara handlar om tekannor. Det betyder att de som kommer hit har hållit på ett tag. Många har egen verkstad.
Jag började med att visa hur man drejar en ”kropp” till tekannan. Locket kan antingen ligga på en hylla en halv centimeter ner eller ovanpå kanten. Vi gick igenom hur man gör det. Skall locket ligga på en hylla så måste man spara lera till kanten så att det finns något att göra hylla av. Locket måste måttas in och helst ha en kant på ca 2 cm som sticker ner i kannan. Eller så gör man en ”sko” som sticker under kanten och håller fast locket när man häller. Locket drejas i allmänhet upp och ner. Pipen skall vara avsmalnande och inte för bred i mynningen. Vanligtvis så skär jag till mynningen lite snett och då ökar kantens area.
När allt är drejat så får det torka så att det blir läderhårt, dvs fuktigt men inte mjukt. Det brukar ta över natten även om sakerna täcks löst med en plast. Jag drejar då en ”chuck” – en form som jag kan sätta ner kroppen i och försöker beskicka, svarva , bort så mycket som möjligt. Man vill inte att kannan skall vara tung redan innan det är te i den. Jag drejar en liten knopp till locket och måttar in den. Det skall finnas någon millimeters glapp mellan locket och ”kroppen”. För att få det att passa så beskickar man bort det som är överflödigt. Pipen skall sitta så att kanten är i höjd med nivån på teet i kannan. Först bankar jag till en platt yta där pipen skall sitta. Sedan skär jag till pipen så att pipen ”reser” sig, ristar ett märke var den skall sitta samt gör hål för teet innan jag fäster den. Jag avslutar med att skära till pipens mynning med en japansk sickel. Lite snett uppåt. Och lite snett ner till höger, när pipen är bortvänd, för att den ofta vrider sig under bränningen mot den riktning den drejades i, oftast motsols.
Det där med pipen är det svåraste. Det finns rekommendationer för hur man gör en bra pip som häller och inte dräller. Den skall vara vass och skära av flödet. Den får inte vara för tjock undertill så teet kan klamra sig fast vid kannan. Trycket från kannan , antalet hål som bestämmer flödet, måste vara så stort att det rinner bra. Och ändå kan det vara så att en droppe klamrar sig fast vid kannans pip. Vassa kanter och keramik går inte så bra ihop. De chippas lätt och glasyren gör dem rundare. Ett knep kan vara att lägga lite fett på undersidan av pipen för att hindra teet från att fästa vid kannan och drälla när man häller.
Om jag vill ha en dragen hänkel, ett handtag i lera, så drar jag det och fäster det. Eller så gör jag fästpunkter för bambu eller rottinghandtag. Jag köper mina från tougeishop.com i Japan.
Jösses vad de jobbade. Tyst, koncentrerat. Och under helgen producerades många fina tekannor. Betydligt bättre än vad jag hade väntat mig. I vanliga fall så låter jag eleverna göra färdigt sina saker under måndagskvällen, men den här gången kom de indroppande under hela måndagen och till slut stod ett trettiotal kannor på tork.
Jag tyckte att det blev en lyckad kurs. Jag hoppas att eleverna också var nöjda.