” …så glada idag, att du har födelsedag, att du har födelsedag, precis idag. Hurra! Hurra! Hurra!” Grodan Bolls födelsedagssång. Det är Marika som sjunger och det är jag som fyller år. 73 år! Vem hade trott det när man var 37? Då var det oändligt långt fram i tiden. Muren i Berlin hade inte fallit. Det fanns två tv-kanaler. Inget internet. Det fanns mobiltelefoner som marknadsfördes med att ”den väger bara 5 kg”. En annan tid. Jag hade börjat med keramik, men inte kommit så långt. Men tidens vagn rullar obönhörligt på och så inser man att man inte är ung och lovande längre utan tillhör gamla gardet.
Första gången jag drejade var på Högdalens ungdomsgård 1966. Under några år var jag hos min faster Hertha Hillfon på lov och ibland efter skolan. Sen kom 70-talet med vietnamkrig, och en plötslig önskan att förändra världen. Leran fick vänta. Det var viktigare saker på gång. Jag var med när förlaget och kulturföreningen Ordfront växte fram, och blev dess förste ordförande. Sen i skiftet 70/80-tal kom besvikelsen, bakslaget och insikten om att gärna förändring, men inte på det här sättet. Det var inget fel på Ordfront. Det var en förening som lyckades navigera i tiden och sätta demokratiska värden högt. Men det var den Kinainspirerade vänsterns världsbild som sprack.
Jag var 30 och undrade vad jag skulle göra med mitt liv. Det där med att dreja hade ju varit väldigt kul. Jag köpte en sparkdrejskiva och iordningställde en liten verkstad i vardagsrummet i radhuset i Hagsätra. Drejningen växte snabbt till en förälskelse. På vårt lantställe så försökte jag bygga en vedugn, men den blev aldrig bra. Och jag hade ingen att fråga hur jag skulle göra. Ett tag fick jag hjälp av keramikern Lisa Trädgård, som var medlem i Kaolin, och bodde i Sorunda utanför Nynäshamn, att bränna mina saker. Jag sökte till Konstfack (eller the artfack school som jag kallade den inför en häpen engelsman) men kom inte in. Familjen måste försörjas och jag jobbade som lärare och drejade så mycket jag kunde. Antalet undervisningstimmar minskade och tiden i verkstan ökade när jag började kunna sälja mina saker. Designtorget öppnade en butik i Kulturhuset vid Sergels Torg, och jag fick möjlighet att sälja mina saker där. Norrgavel var nästa steg. Och efter att ha sökt minst 10 gånger till Konsthantverkarna blev jag antagen som medlem. Och 1998 så släppte jag de sista fyra undervisningstimmarna och började försörja mig helt som krukmakare.
Idag går det väldigt bra för mig. I stort sett allt jag gör säljs. Jag har gott om beställningar. Jag tycker fortfarande det är väldigt roligt att dreja. Min oro rör inte ekonomi och hur det skall gå, utan att sanden i glaset håller på att ta slut. Min granne och nära Eli Keller är familjeterapeut och krukmakare. Han är 10 år äldre än mig och jobbar på. Hertha blev 92 och jobbade i stort sett till slutet. Två förebilder. Vi får se hur länge jag kan hålla på.
Det blev en fin födelsedag. Marika hade dukat frukostbordet så fint som bara hon kan. Jag fick en skjorta. Och på eftermiddagen såg vi filmen Brutalisten på Zita och åt middag på restaurang Främmat på Dalagatan. Brutalt bra film och väldigt god mat.