när Marika meddelade att jag inte behöver använda den. Vi har hittat ett nytt hem till tuppen. Han skall flytta till Järna och få nya damer att tampas med. Det blir alltså ingen Coq au vin. Men lika bra det. Det är lika svårt varje gång. Och jag är glad att slippa.
Jag äter kött och jag är djurägare. Hönor och tuppar som då och då måste ”tas om hand” för att ge slakten en förskönande omskrivning. Jag tar då fram en huggkubbe. En planka att slå hen i skallen med för att bedöva den och sedan upp på huggkubben och några slag, helst bara ett, med yxan. Hönan, eller tuppen, kan sprattla i upp till en minut innan den stillnar.
Om vi skall äta upp den så låter vi den hänga några dagar, sedan tar Marika ur den och plockar bort alla fjädrar. Jag får väl erkänna att köttet inte är lika gott som Bosarps ekologiska kyckling. Men jag köper aldrig kyckling från Kronfågel eller andra uppfödare som låter sina fåglar växa upp i trånga burar eller stallar.
Varje tupp och varje höna är en individ. De har personligheter. Man kan se hur de älskar att vara frisläppta i trädgården och få till en grop där de liksom badar i jorden. Och hur tuppen uppvaktar olika hönor med mask och fjädrar upp sig för dem. Sen sätter han på dem med korta mellanrum. Ibland fogar de sig. Ibland flyr de vilt kacklande.
Tuppar kan vara väldigt olika. En del är bra ledare i flocken. Andra får Harvey Weinsten att framstå som omtänksam feminist. Men livet i hönsflocken kan också vara hårt med en tydlig hackordning. Trots allt så har våra hönor ett paradis jämfört de som lever sitt korta liv i livsmedelsindustrins lokaler.