Vad vore livet utan familj och vänner? Under senare år så har jag inte varit lika social som tidigare. Arbetet med leran tenderar att uppsluka mig. Och sen så finns inte så mycket tid och ork kvar. Men jag har några sammanhang som jag vårdar. Och idag var det dags för öl med gubbarna. Jag kallar dem så i brist på annat. VI är åtta gubbar som har känt varandra sedan vi var små och vi ses då och då över några öl på Black&Brown i västra änden av Hornsgatspuckeln. Förr snackade vi mycket om politik, musik, och tjejer. Sen blev det politik, musik och familjen. Och nu är det politik, prostata och allmänna hälsoläget och hur det går för barnen.
Jag är oerhört tacksam över att jag växte upp med det här gänget och att det var de som var med och formade mig till den jag är. Några har jag känt sedan småskolan. Första dagen efter jullovet i första klass kom en ny kille på kryckor gående över skolgården genom snögloppet, tillsammans med sin mamma. Under första rasten lekte vi herre på täppan och han tog sig snabbt upp på toppen av snöhögen, kastade kryckorna och slängde ner oss andra. Det var Henrik. Han hade legat hemma i ett år i någon sjukdom som gjorde att han inte kunde gå. Men nu var han tillbaka på benen.
Christoffer träffade jag på fotbollsplanen vid Högdalens skola. Det var massor av ungar där och det pågick flera matcher samtidigt. Och ibland gällde det att veta vilken boll man skulle springa efter. Olle och Erik gick också i samma skola. Gustav träffade jag i scouterna. Vi skulle bilda band men kom av oss efter att ha spelat in en låt på min tandbergsbandspelare och hörde hur illa det lät. Christoffer bodde på samma gård som Nisse. Och Nisse hade en kompis som hette Leffe.
I tonåren blev vi ett gäng grabbar som hängde ihop. Vi såg Jimi Hendrix på Grönan och American Folk Blues Festival på Konserthuset. Vi satt uppe till långt in på natten och drack te och snackade med Cohen eller Dylan i högtalarna. Vi drack våra första mellanöl ihop. Vi gick och drejade på Högdalens ungdomsgård. Vi fotograferade och gjorde bilder i mörkrummet. Vi liftade runt i Europa sommaren 1969. Vi träffade ett tjejgäng och då blev allt ännu roligare. Men vi konkurrerade också om en del tjejer och blev osams. När 60-talet gick över i 70-tal drogs de flesta av oss med i Vietnamrörelsen och sedan vidare ut i vänstern.
I 20-årsåldern så skingrades vi. Leffe liftade ut i världen. Nisse flyttade till Umeå. Vi fick jobb eller kom in på utbildningar och fick andra kompisar. Men på 90-talet började vi ses igen. Det var som om vi bara hade varit ute en sväng och nu fortsatte vi. Och vi fortsätter fortfarande. Lite äldre, lite visare, lite tilltufsade och med en del krämpor. Men fortfarande kompisar.