Fot i brons av Hertha Hillfon. Foto Flora Wiström
Det var sommaren 1970 och jag hade sommarjobb hos Hertha Hillfon. Jag fick 8 kr i timmen. En ganska modest lön även med den tidens mått. Det kompenserades av att jobbet till stor del bestod i att ligga på ett bord i hennes ateljé och äta jordgubbar och lyssna på Ravi Shankar medan Hertha skulpterade min fot. Ibland fick jag sitta på en stol, som stod på arbetsbordet, medan hon gjorde samma fot ur en annan vinkel. Jag minns inte hur många fötter det blev. En skulle till en skola i Jakobsberg utanför Stockholm. En stötte jag på hemma hos vännerna Mikk och Lotta när jag för första gången var hemma hos dem för ca 12 år sedan. Den stod där i hallen och jag fick ta av mig skor och strumpor för att jämföra. Samma fot. Samma förhållande mellan tårnas längd. Samma sneda lilltå.
Nu i sommar visar Liljevalchs verk av Herha Hillfon fram till den 16 augusti. När man kommer in i den första stora salen ligger den där till vänster – min fot. Åtminstone ser det ut som den.
Det är ett genialt grepp att klä väggarna i de första två rummen med stora foton från Sexstyversgränd 3 i Mälarhöjden; det hem som Hertha och Gösta Hillfon skapade tillsammans och som i sig är ett stort konstverk. På utställningen visas verk från Herthas långa verksamma liv. Här finns ”Ängeln” som Hertha gjorde på Konstfack på 50-talet. Här finns hennes fantastiska skulptur av dottern Maria med sin dotter Frida i knäet, Här finns Kavajen. Här finns porträtten av Gösta från 90-talet.
Mycket är fantastiskt. Så där fantastiskt som bara Hertha Hillfon kunde forma det av en klump lera. Men under ett långt liv gör alla konstnärer också saker som är mindre lyckade. Hertha sa en gång när jag hjälpte henne att flytta runt skulpturerna i verkstan inför en visning: ”Grädden försvinner och skummjölken blir kvar”. Och när guiden säger att det är så fantastiskt för de kan visa saker som hittats efter Herthas död i ett förråd så tänker jag att en del kanske borde ha fått stanna där. Man måste inte visa allt. Man kan sovra. Inte minst i salen med alla skålarna finns det mycket som inte skulle ha lämnat förrådet. Hertha Hillfon gjorde fantastiska fat. Jag saknar dem när jag ser mig runt bland alla skålar som blev kvar.
Men gå och se utställningen. Där finns tillräckligt mycket av det som gjorde Hertha Hillfon till 1900-talets största svenska keramiker och skulptör. Och jag är oerhört glad över Liljevalchs stora sommarsatsning. Sen skulle jag en gång vilja se den stora utställningen med Hertha Hillfons allra bästa verk. En dröm att stilla bedja om.