I lördags var det vernissage på Kaolins tekanneutställning A Mad Tea Party. 37 keramiker ställer ut tekannor, däribland några av landets främsta keramiker som Gösta Grähs, Ellen Ehk, Thomas Anagrius, Ann Sofi Gelfius och Jonas Lindholm. Mina personliga favoriter var Anna Lerinders strama cyliderformade kannor i svart lera med lika snygga handtag i metall som Anna Lerinder själv gjort, Karin Nyströms lite friare lekfullare former och Masayoshi Oyas lilla cylindertekanna med blå lätt dekor. För mig känns det som en ära att få vara med i det här sammanhanget med tre kannor i porslin med isblå chünglasyr.
För en keramiker är tekannan något alldeles extra. Ett slags mästarprov. Den skall vara vacker, eller ha en uttrycksfull form. Balanserad så att den känns bra att hålla i och hälla med. Och den skall hälla och inte drälla. Rent produktionstekniskt så består den av själva kroppen, pipen, locket med knopp och handtaget. Allt måste drejas så att det passar ihop, och sen fogas samman när det torkat tillräckligt för att kunna bearbetas. Handtaget dras eller så tillverkar man eller köper ett handtag i ett annat material. Jag köper mina från Tougeishop i Japan.
Tekannan är något man samlas kring. När jag var ung satt vi uppe till långt in på nätterna och drack te, pratade om livet och lyssnade på Leonard Cohen och Bob Dylan.
Min syn på livet formades till stor del då ‐ runt en kanna te.