Jag var på Årets kock-finalen. Stor tillställning, massor av folk. Alla var där. Dahlgren, Magnus Ek, Frantzén, Roland Persson, hon Fransson från Borgholm, Prins Filip och många många fler. Sex finalister lagade två rätter efter givna förutsättningar. Den ena med anka som huvudingrediens och den andra med skreij och pilgrimsmusslor. Råvarorna var givna men sedan var det fritt fram. Den ena rätten serverades på en given tallrik, lika för alla.
Den andra tallriken med eventuell tillhörande skål fick finalisterna välja själva. Det är där jag kommer in. Förra året gjorde jag tallrikar till Daniel Rähms som gick och vann. I år hade jag gjort tallrikar till två finalister. Markus Westh och Filip Fasten.
Markus hade en lätt böjd tallrik utan bräm, vit glasyr och en 5 mm utsparad kant där den mörkt röda leran syntes; med tillhörande liten skål i samma stil. Till vardags jobbar Markus på The Flying Elk.
Några dagar före finalen blev jag uppringd av Filip Fasten, som jobbar på Restaurant Frantzén. Han ville ha några till av de där tallrikarna med uppvikt kant som de har på restaurangen. Jag fattade inte först, men så kom jag ihåg att när Björn Frantzén var här så lyfte han bort en blomkruka från sitt fat och sa att: ”Såna där vill jag ha.” Blomkruksfatet uppgraderades till tallrik på finkrogen. Och nu var det såna där som Filip skulle servera sin mat på.
Jag missade själva tävlingen, men kom lagom till prisutdelningen. Först ut trean, sedan tvåan. Och mer besvikna brons- och silvermedaljörer har jag sällan sett. Ingen av ”mina pojkar”. Vinnare och årets kock, här gjorde prinsen en lååång konstpaus, är Filip Fasten. Han var desto gladare. (Jag har aldrig förstått varför man sprutar champagnen på alla som står runt om kring)
Jag känner mig också nöjd. När det regnar på prästen stänker det på klockaren.