Calle Forsberg
Snart ringer klockorna ut det gamla året samtidigt som de ringer in 2017. Vad klockorna klämtar om finns i lyssnarens öron. 2016 var ett fantastiskt bra år. Och 2016 var ett förskräckligt år.
För mig personligen, i mitt lilla hörn av världen, var 2016 underbart. Jag var frisk, min fru, min barn och mina barnbarn var friska. Och vi har levt ett gott liv under året. Som krukmakare hade jag stora framgångar. Jag fick stipendium av Konsthantverkarna och ett stipendium till av Konsthantverkets vänner. Jag fick Residence Stora Formpris som Årets konsthantverkare. Tack vare Estrid Ericsons stipendiefond fick jag möjlighet att gå en kurs med Takeshi Yasuda och Felicity Aylieff på Leksands folkhögskola.Jag hade en framgångsrik utställning på Konsthantverkarna. Och jag sålde mer än någonsin. Möjligtvis har restaurangvågen ebbat ut något, men den kompenseras mer än väl av andra kunder. Vid 64 års ålder tycker jag att jag utvecklas snabbare än tidigare med nya former och nya glasyrer.
Just nu är det några lugna dagar mellan jul och nyår. De stora frågorna är vilken promenadväg skall vi ta? Vad skall vi äta till lunch? Och är det något bra på TV ikväll? Men måndag den 2 januari drar det igång igen. Vid sidan av en hög med beställningar så skall jag göra nya saker till nya Restaurant Frantzén, och utställningen på Arkitekturmuseum med alla som fick Stora Formpriset 2016. Där skall jag duka ett stort bord. Vernissage den 8 februari. Och i juni ställer jag ut på Hemslöjden i Linköping. Jag kommer att ha att göra.
Men där ute, i stora vida världen var 2016 det kanske värsta året sedan andra världskriget. Ja, jag vet Hans Rosling, alla siffror om barnadödlighet, utbildning, levnadsstandard för de fattig pekar uppåt. Men det finns nya stora hot. Plötsligt är inte demokratin självklar längre i Europa. USAs nye president riskerar att vara något mycket värre än en pajas. Eu krackelerar. Man kanske inte bara kan sitta i sin lugna vrå och dreja skålar.
Med det sagt- jag önskar och hoppas att vi får ett gott nytt år.