Allmänt

När det regnar på prästen så stänker det på klockaren

Jag var på Årets kock-finalen. Stor tillställning, massor av folk. Alla var där. Dahlgren, Magnus Ek, Frantzén, Roland Persson, hon Fransson från Borgholm, Prins Filip och många många fler. Sex finalister lagade två rätter efter givna förutsättningar. Den ena med anka som huvudingrediens och den andra med skreij och pilgrimsmusslor. Råvarorna var givna men sedan var det fritt fram. Den ena rätten serverades på en given tallrik, lika för alla.

Den andra tallriken med eventuell tillhörande skål fick finalisterna välja själva. Det är där jag kommer in. Förra året gjorde jag tallrikar till Daniel Rähms som gick och vann. I år hade jag gjort tallrikar till två finalister. Markus Westh och Filip Fasten.

Markus hade en lätt böjd tallrik utan bräm, vit glasyr och en 5 mm utsparad kant där den mörkt röda leran syntes; med tillhörande liten skål i samma stil. Till vardags jobbar Markus på The Flying Elk.

Några dagar före finalen blev jag uppringd av Filip Fasten, som jobbar på Restaurant Frantzén. Han ville ha några till av de där tallrikarna med uppvikt kant som de har på restaurangen. Jag fattade inte först, men så kom jag ihåg att när Björn Frantzén var här så lyfte han bort en blomkruka från sitt fat och sa att: ”Såna där vill jag ha.” Blomkruksfatet uppgraderades till tallrik på finkrogen. Och nu var det såna där som Filip skulle servera sin mat på.

Jag missade själva tävlingen, men kom lagom till prisutdelningen. Först ut trean, sedan tvåan. Och mer besvikna brons- och silvermedaljörer har jag sällan sett. Ingen av ”mina pojkar”. Vinnare och årets kock, här gjorde prinsen en lååång konstpaus, är Filip Fasten. Han var desto gladare. (Jag har aldrig förstått varför man sprutar champagnen på alla som står runt om kring)

Jag känner mig också nöjd. När det regnar på prästen stänker det på klockaren.

Boken om Konsthantverkarna

Konsthantverkarna under sex decennier Ett samlat verk

Konsthantverkarna under sex decennier Ett samlat verk

Nu har boken om Konsthantverkarna kommit. Den handlar om våra 60 år på den svernska konsthantverkscenen. Petter Eklund skriver om Konsthantverkarnas historia under rubriken "En kryddbod för konsthantverket" vilket syftar på den rubrik som toppade den första notisen i tidskriften Form om Konsthantverkarna. Kerstin Wickman har en intressant artikel som beskriver den internationella rörelse under 1900-talet som Konsthantverkarna är en del av. Susanne Helgesson diskuterar kooperativens villkor. Och många medlemmar kommer till tals.

Själv har jag skrivit förordet. Och det lyder så här:

Konsthantverkare är som andra människor - nästan. Bara mer förtjusta i , och med en större begåvning för, att arbeta med material som lera, silver, trä, betong, textil eller vad som helst som låter sig formas till något vackert och användbart; eller varför inte till något vackert och onyttigt. Eller något som inte alls är vackert utan skrämmande eller tankeväckande. Något som berör.

En gång i tiden var konsthantverk lika med användbara föremål som var extra vackra och handgjorda. Men konsten i konsthantverket ville inte känna några gränser. Nyfikenheten och skaparlustan hos konsthantverkarna är för stor för att inte ta reda på vad som finna bakom vägkröken och bortom horisonten.

Det som förenar olika konsthantverkare idag är utgångspunkten i materialet, precis som det som förenar pianister är pianot - vare sig de spelar jazz eller Beeethoven. Och precis som inom musiken finns det något för alla smaker. man måste inte gilla allt. Men här finns något för alla.

Föreningen Konsthantverkarna har funnits sedan 1951 och har spelat en unik roll för det svenska konsthantverket.Stora delar av Konsthantverkssverige har varit knutet till Konsthantverkarna. Här har många av de mest betydande konsthantverkarna visat sina verk, antingen som medlemmar eller som utställare. Här har det traditionella samsats med det nyskapande och krukmakaren delat arena med silversmeden. Allt under en gemensam målsättning att endast det bästa är gott nog.

60 år är en lång tid. Mycket har hänt i världen, inom konsthantverket och hos Konsthantverkarna. I denna bok kan du hitta en del av vår berättelse.

Vill du köpa boken?

Boken " Konsthantverkarna sex decennier" kostar 270 kr och du kan beställa den genom Konsthantverkarna - Info@konsthantverkarna.se eller varför inte slinka in på Södermalmstorg 4 om du har möjlighet.

En vanlig dag i verkstan

Jag har ambitionen att börja tidigt, men när morgonbestyren är avklarade, hunden fått sin promenad och jag gått de tio stegen från ytterdörren till verkstan i bottenvåningen så brukar klockan gå mot nio. Då har jag varit nere en sväng tidigare och kollat att nattens bränning gått bra, och kanske gläntat på dörren till den ugn som brändes i förrgår. Varje dag går en ugn. Ofta från någon gång på eftermiddagen till en bit in på natten. Jag har tre ugnar. Det senaste tillskottet är en Paddeltherm el/gasugn som inte är helt installerad än. Med den hoppas jag att kunna bränna fina reduktionsglasyrer. Mer om det en annan gång. Är det måndag börjar veckan med att jag gör en plan för veckan; vad som ska drejas, vad som måste brännas och vad som måste skickas iväg. Sen börjar jag dreja. De andra veckodagarna börjar jag med att plocka fram det som jag drejade under gårdagen så att det får torka tillräckligt för att kunna beskickas. Det betyder att man svarvar av överflödig lera och fixar till botten.

Dagens drejning brukar vara över på ett par timmar. Då kanske jag har drejat 40 koppar eller 15-20 tallrikar. Det finns en underbar meditativ koncentration i drejningen. Nästa steg i processen är att beskicka. Är det en kopp eller kanna så måste jag hänkla -dra ut handtag ur en lerklös och fästa dem. Det hela får torka ett tag innan det är dags för putsning och signering.Till slut ställs koppen på tork.

Någon gång under beskickning och hänkling så brukar det vara dags för lunch. Min fru, Marika Delin, ritar och anlägger trädgårdar (www.marikadelintradgard.se), och sitter för det mesta hemma så vi äter lunch tillsammans. Ibland har vi sällskap av Carina, som hjälper mig ibland, eller någon av Marikas praktikanter.

Efter lunch måste jag sätta ugnen. En skröjugn går ganska fort att sätta medan det tar tid att förbereda glasyrbränningen. Dagen går. Jag preparerar lera i lerkranen, packar det som skall skickas, städar, svarar i telefon och på mail, funderar, skriver fakturor.

Mitt bästa sällskap är kultur och nyhetsprogrammen i P1 och musiken- Tom Waits, Stefan Sundström eller min kusin Ebba Forsberg.

Det är sällan som jag hinner allt som jag föresatt mig. Och det ena dagen är ofta förvillande lik den andra som på ett långt pärlband. Och visst skulle jag vilja hinna experimentera och leka med leran. Men jag gillar verkligen mitt jobb. [quote]Jag kan verkligen bli lycklig när drejskivan snurrar och Stefan Sundström sjunger Allan Edwalls sång om den lilla bäcken som rinner mot den stora ån.

Och i morgon är det måndag- igen.

Invigningstal till utställningen "Signerat"

Igår var det invigning av Konsthantverkarnas utställning Signerat på Arkitekturmuseet. Utställningen är ett led i Konsthantverkarnas 60-årsjubileum. Och igår kväll var det fullsatt och festligt på Skeppsholmen. Kulturministern var där och höll tal, tillsammans med museets publika chef Anneli Strömberg och undertecknad. Gå och se utställningen. Den består av ett verk av var och en av Konsthanverkarnas medlemmar, samt verk av en del av våra tidigare medlemmar. Det är tungviktare som Signe Persson Melin, Bertil Vallien, Ingegärd Råman m fl. Du har sommaren på dig. Men vänta inte. Snart ringer skolklockorna in till höstterminen.

Och här är det tal som jag höll på invigningsceremonien.

Det finns en punkt i varje ny bekantskap då man får frågan: – Vad jobbar du med? – Jag är krukmakare.

Då kommer alltid samma välmotiverade fråga: – Kan man leva på det? Då brukar jag lägga min högra hand mot hjärtat och känna efter: – Ja, det slår fortfarande.

Det är inte bara ett tecken på att jag lever. Ända sedan den dag då jag upptäckte leran som arbetsmaterial har mitt hjärta klappat passionerat. Precis som det gör hos alla konsthantverkare, vilket material de än jobbar med. Det är därför vi fortsätter att slåss och leka, strida och smeka vårt material tills det följer oss. Bara den som är tillräckligt passionerad är beredd att trotsa alla hinder för att nå målet, att kunna leva på sitt hantverk trots att det egentligen inte går. Vi är som humlorna som flyger fast de egentligen inte kan.

En viktig drivkraft för mig är jag kan sprida glädje med mina saker. När det är tomt på kontot och oron knackar på brukar jag tänka på den kvinna som sa: [quote]Om du visste hur glad jag är att kunna dricka kaffe ur din kopp varje morgon. Den gör det mycket lättare att gå upp och gå till jobbet.

Och när det är fest dukas glasen fram, tallrikarna kommer på bordet, smyckena tas fram ur sina askar. Och mitt i alltihop Sam Stigssons galna betongljusstakar. Vi konsthantverkare sprider glädje i vardagen och sätter glans på festen.

En stor och viktig skillnad om man jämför situationen idag med för 60 år sedan då Konsthantverkarna bildades är att då fanns det en livskraftig industri som producerade textil och keramik. Många konsthantverkare var anställda vid fabrikerna samtidigt som de hade en stor frihet att göra sina egna saker. Som t ex vid gamla G-studion i Gustavsberg. Eller så kunde de arbeta med uppdrag till industrin. De industrierna är i stort sett borta idag. Samtidigt produceras det keramik som aldrig förr i lokala verkstäder.

Glasbruken skär ner medan den studioglasrörelse som startades av Åsa Brandt - under många år medlem i Konsthantverkarna och under en period ordförande- fortsätter att växa. Idag är det vi - de enskilda konsthantverkarna - som för kunskaperna vidare och utvecklar den. Vi producerar det nya. Vi fortsätter att utveckla det traditionella bruksgodset så att det passar människan av idag. Och vi gör det av egen kraft. Vi skulle önska att det fanns fler som Inger Wästberg som framgångsrikt använde konsthantverket till att marknadsföra Sverige när hon och hennes man Olle Wästberg arbetade på generalkonsulatet i New York. Vi vill inte ha allmosor, men vi hoppas att staten , landstingen , kommunerna och företagen förstår vilken kraft som finns i konsthantverket för att öppna dörrar, marknadsföra Sverige och skapa en miljö som människor gillar att vara i. Se oss! Använd våra kunskaper! Låt oss vara med!

För drygt 60 år sedan fick Marianne von Münchow en lysande idé-att öppna en gemensam butik där konsthantverkare skulle kunna sälja sina saker. Redan 1906 hade Konsthantverkets Gille bildats. Gillet ordnade utställningar, gav ut en årsbok och verkade för konsthantverket. Men det behövdes något mer - en butik. Seadn dess har stora deler av konsthantverkssverige varit knutet till Konsthantverkarna, som medlemmar eller som utställare. I den här utställningens tillbakablickande delar får ni möta några av dem som skapat mycket av det som vi omgett oss med under de senaste 60 åren. Och bland dagens medlemmar finns några av dem kommer att skapa det som vi i framtiden kommer att uppfatta som ett uttryck för det bästa i det tidiga 2000-talet. Jag tycker att idén fortfarande är lika lysande - en gemensam plattform, en gemensam scen där vi kan visa och sälja det vi gör, och där publiken kan hitta det bästa konsthantverket i alla material.

60 år innebär höjdpunkter och dalar. Idag är Konsthantverkarna en pigg 60-åring som satsar framåt. Vi finns varje dag i vår butik på Södermalmstorg. Den här utställningen kommer att gå vidare till Malmö och Göteborg. Och nästa sommar kommer vi att inta Sofiero med en annan utställning. Vi är en bit från 80-talets hausse, då det ibland krävdes köordning vid vernissagerna och besökarna kunde störta in grabba tag i en vas och utropa: [quote]Den är min.[/quote] Jag ser fram mot den dag då vi måste köpa in kravallstaket för att hålla ordning vid vernissagerna. Men vi är inte där än. OM vi kommer att lyckas och om vi kommer att leva i 60 år till beror ytterst på om ni vill ha oss och ser värdet i det vi gör. Med dessa ord förklarar jag utställningen öppnad.

Japansk TV i verkstan

Fråga mig inte hur det gick till, men plötsligt så hade jag ett japanskt tv-team i verkstan. Om jag förstått det hela rätt så gör de en serie om världsarvet. Nu var turen kommen till Drottningholm slott, och via det så gick kopplingen till Ostindiska kompaniet och dess import av porslin från Japan och Kina. Och då tyckte någon tydligen att man skulle ha med en livs levande krukmakare. Så jag fick knåda lera, dreja, sätta ugn och tömma ugn, glasera och stolt visa upp det färdiga resultatet. Jag är väl inte någon skådis i världsklass, och det är hemskt vad man känner sig stel och obekväm att av vara sig själv bara för att det är ett japanskt filmteam som tittar på. Det lär visst vara en populär programserie. Vi får väl se vad som händer med tittarsiffrorna nu. Och mina försäljningssiffror i Japan.

Konsthantverkarna fyller 60!!!!!

Nu på lördag 9 april är det vernissage på Konsthantverkarnas jubileumsutställning "En lång, en kort". Medlemmarna har inbjudits att skapa ett nytt föremål som skall produceras i en serie om 60 eller om 6. Alla föremål skall vara numrerade och signerade. Utställningen invigs kl 12.30 av Prinsessan Christina, Fru Magnusson. Dagen till ära har vi öppet ända till kl 24 eftersom det sammanfaller med Kulturnatten. Utställningen pågår till den 21 maj. Jag har en gjort en turkos kopp i ny modell med ett fat, som är drejat och skuret så att cirkeln förvandlats till en buktande fyrkant, i en serie om 60 exemplar. Men jag har ingen aning om vad de andra medlemmarna har gjort. Åsa Lockner har beställt en serie miniassietter som hon skall foga in i sina föremål av silver. Det skall bli väldigt spännande att se vad som kommer ut av det.

[quote float="left"]Jag tror att den här utställningen kommer att bli något extra.[/quote]