I våras skrev jag en text på min blogg som handlade om priset på Konsthantverk och om hur min ekonomi som konsthantverkare ser ut. Den hade rubriken ”Är koppen dyr?” och kom att få ett genomslag som överträffade mina vildaste förväntningar. Uppenbarligen kände många igen sig i min situation och med hjälp av de digitala mediernas enorma sprängkraft kom den att inom en vecka nå över 60 000 läsare, ungefär 1000ggr fler än de som vanligen läser mina texter.
I stort är mina siffror korrekta. Men om jag hade anat att fler än de vanliga 60 skulle läsa min text hade jag kanske varit lite mer noggrann med uträkningen. Det är inte bara moms ut, utan jag kan också dra av moms när jag köper något. Månadsinkomsten på 15 000 kr stämmer, men jag kan göra en del avdrag som någon som jobbar inom vården inte kan. Mobil, bredband, facklitteratur och ibland en studieresa. Så slå på några tusenlappar i månaden. Men jag har ingen kappsäck gömd i garderoben full med sedlar. Nuförtiden swischas och izettlas det. Om det inte går på faktura.
Detta apropå några kritiska kommentarer som jag fått.
Mitt syfte med texten var inte att gnälla eller att någon skulle tycka synd om mig. Jag ville bara förklara varför koppen kostar som den gör, och att den egentligen borde kosta ännu mer.
Det finns ingen trollformel som vi alla konsthantverkare kan använda. Vi har olika situationer. En del är framgångsrika, andra säljer ingenting trots att de kanske är skickliga hantverkare. En del arbetar extra och gör bara det som de vill göra när de väl får gripa sig an sitt material. Andra är helt beroende av kundernas beställningar. En del har stipendium som fyller ut, andra inte.
En del kan inte tänka sig att dreja två likadana skålar. Själv gör jag mina former om och om igen. Jag vet inte hur många koppar jag har gjort av samma modell kanske 20, 30 eller 40 000?
Och jag finner en ro i det.
Var och en måste helt enkelt värdera sitt eget arbete. Vad är det jag gör värt? Och i bästa fall stämmer det med vad tillräckligt många är bereda att betala för att det skall bli en lön att leva på.
Jag pratade med Ellen Ehk om hur hon ser på prissättning. Ellen är en framgångsrik keramiker som både gör bruksgods och keramiska skulpturer. Ellen säger: Jag har aldrig trott att jag skulle kunna leva på försäljning av keramik, men däremot av hela min kompetens som keramiker. Jag jobbar deltid på Capellagården och så har jag arbetsstipendium från Konstnärsnämnden. Ibland har jag utsmyckningsuppdrag, och perioder har jag hållit i många kvällskurser för att försörja mig.
Jag gör mycket från grunden, blandar lera och glasyrer. Det måste få ta tid och finnas en glädje i att göra något genomarbetat med omsorg. När jag slutade ta 250 kr för mina koppar och höjde till 550 kr så började de sälja.
Vi tillgodoser inte folkets behov att ha något att dricka i. Det finns koppar överallt. Vi fyller ett annat behov. Vi säljer en känsla och en identitet genom det vi gör. Tiden är förbi för ”the unknown craftsman”.
Priset uttrycker hur jag värderar mitt arbete.
Anna Lerinder är en annan framgångsrik keramiker och formgivare. Anna jobbar med utsmyckningar, gör formgivning åt stora producenter och har en egen liten sparsmakad tillverkning av brukskeramik där hon ofta samarbetar med duktiga hantverkare. Så länge jag kan minnas har hennes stående kommentar till det jag gör varit: -Calle, dina saker är för billiga!
Anna Lerinders kopp med fat kostar 550 kr. Hon har formgivit den men lägger ut tillverkningen. Det innebär att koppen mest fungerar som marknadsföring och inte ger så mycket bidrag till försörjningen. När underleverantören och butikerna tagit sitt så blir det inte mer än äran och publiciteten kvar.
Jag har funderat på att sluta med brukskeramiken men den ger bra publicitet. Det Anna skulle behöva är längre serier och ett högre pris. Det är inte bara jag som är för billig.
Om man vill veta vad som är ett rimligt pris kan man gå in på https://www.verksamt.se/alla-e-tjanster/rakna-ut/rakna-ut-ditt-pris. för att få hjälp med beräkningarna. Jag slog in mina uppgifter där. Jag vill tjäna 25 000 kr i månaden. Det tar 20 minuter att göra en kopp. Och angav produktionskostnaderna till lika mycket som lönekostnaderna. Då borde koppen kosta 460 kr istället för som den gör nu 330 kr en höjning med nästan 40 % om jag skall sälja mina saker genom återförsäljare. Den här mallen säger ingenting om kvalité, s k konstnärlig verkshöjd eller efterfrågan utan är bara ett sätt att räka ut ett standardpris utifrån löneanspråk och förväntad produktion. Den gör inte skillnad på Picasso, Shoji Hamada eller Calle Forsberg.
Apropå Shoji Hamada så fick han en gång frågan av en person som såg honom dreja:
-Hur kan skålen vara så dyr? Den tog ju bara ett par minuter att göra. -Den tog inte bara ett par minuter. Den tog 60 år och ett par minuter.
Precis så här komplext är det med priser. Det finns inga givna svar.
Tillsammans kan vi ägna oss åt gammal hederlig folkbildning, för att folk ska förstå kvalitén i det vi erbjuder. Var och en av oss får sedan hävda värdet av sitt arbete så gott vi kan så att vi kan fortsätta att göra det vi älskar att göra.
PS. I tidskriften Hemslöjd nr 5/2015 skriver Lotta Jonsson om priset på konsthantverk och slöjd. Läs! Det är en utmärkt artikel. DS.
