Igår kväll var vi på finisagen av utställningen om Svenskt Tenn på Liljevalchs

Fantastisk utställning. En imponerande uppsättning skåp , tyger, bord, stolar och andra föremål av genomgående hög klass. Inte minst gäller det Josef Franks bidrag.  Hans lekfulla skåp och fantasifulla tyger är av högsta klass. Det var också intressant att se de hus som Josef Frank ritade i Österrike. Han var socialist och ville skapa vackra funktionella hem för arbetarklassen. Men flydde till Sverige 1933, precis som mina barns morfar, konstnären Wacek von Reybekiel. 

Här blev han borgerlighetens älskling när det gäller heminredning. Jag tycker speciellt om Franks tyger – vackra, färgsprakande, fantasifulla. 

   Jag är glad att vi hann se utställningen. Och jag är stolt över att få jobba för Svenskt Tenn.

I höstas gjorde jag 80 set, som jag kallar Ferro,  en skål med lock och assiette i järnröd glasyr till deras utställning ”Bord duka dig”. Och nu håller jag på med 120 tekannor i tre modeller. De skall vara klara om drygt en månad. Jag har gjort nästan 40, och kommer att vara strängt  sysselsatt resten av januari med att göra resten. 

   Vid sidan av Konsthantverkarna är Svenskt Tenn min enda återförsäljare. Jag hoppas att få göra fler modeller till dem. När jag säljer genom återförsäljare blir min del mycket mindre till mig. Alla butiker vill ha 50% av försäljningspriset i butiken. Jag förstår det för det kostar att driva en butik. Fördelen är att man når ut till fler. Man syns på ett prestigefullt ställe. Det smittar av på mina saker att de finns bland Signe Persson Melins, Carina Seth Anderssons, Josef Franks och Estrid Ericsons saker. Så jag är tacksam för att ha fått chansen. 

Idag var det full fart i verkstan

Annali var här och hjälpte mig att dreja tallrikar till en restaurang. Hon kom för några år sedan till en kurs. Blev kvar som assistent någon dag i veckan. Blev sedan lärling via Hantverksakademin i två år.  Och jobbar nu som drejare på Skansen, samtidigt som hon hyr in sig i en verkstad i Gubbängen. Hon har verkligen blivit duktig på att dreja. Och jag ringer ibland när det är för mycket. Då kommer hon hit och lättar på trycket. 

   Ända sedan jag började jobba som krukmakare har jag tagit in hjälp. Assistenterna och lärlingarna får jobba åt mig lika mycket som de jobbar med egna grejor. Då står jag för material och bränningar. Det är många uppgifter i en verkstad: städa, ta fram lera, blanda glasyrer, packa för leverans, passa butiken, sätta ugnen och tömma ugnen, och städa , städa och städa om igen. Jag får sällskap och hjälp, och de som hjälper mig får tillgång till en verkstad. Men jag har varit väldigt noga med vem jag har släppt över tröskeln. Vi umgås hela dagen, och jag måste kunna känna mig lugn och avslappnad i min verkstad. Vi måste trivas ihop.

    Förutom Annali så är det några som gått vidare och blivit professionella krukmakare som Malin Stocke och Monica Persdotter. För andra har det varit ett tillskott i livet. Man måste inte bli sångare för att man gillar att sjunga i kör. 

   Idag drejade Annali tallrikar och jag tekannor och pastaskålar. Hela verkstan är full med grejor. Imorgon skall hon beskicka tallrikarna och måla dem med järnengobe och jag skall sätta ihop tekannorna och beskicka pastaskålarna. Sen måste de undan för att ge plats åt helgens kurs.  

   Bra dag. Skönt att vara igång igen. 

Julen är slut

Nu börjar vårterminen. Fortfarande lite trevande. Jag tömde elgasugnen. Den var programmerad till 1270 grader.  För att kolla temperaturen så hade jag satt in kägla 8 och 10 både längst ner och högst upp. Alla käglor hade vikt sig. Ugnen bränner jämnt men också lite högre än vad instrumentet säger. Kägla 10 viker sig vid 1285°.  Käglorna uppfanns av Herman Seger under 1800-talet för att mäta temperaturen åt den tyska keramikindustrin. 

Principen är enkel. Varje kägla har sin blandning så  att de viker sig vid olika temperaturer med 20 graders skillnad. På så vis kan mäta temperaturen mycket mer noggrant än vad det ett digitalt instrument gör. 

   Resultatet av bränningen var bra. De grå tekannorna blev helt enligt förväntan. Tallrikarna i celadon och temmoku kom också ut bra. Några sprack och kanterna på två vek sig. Kruxet när man gör tallrikar är att de skall vara tillräckligt tunna för att inte uppfattas som klumpiga, och inte för tunna så att kanten inte viker sig av värmen.    

   Gjorde rent lerkranen och städade. Trögt att komma igång. 

Det är kallt ute och värmepumpen krånglar

Den är provisoriskt lagad, och förmår inte riktigt värma huset. Termometern visar på 16 grader inomhus. Vi har tagit in ett element och eldar i kaminen. M föreslog att jag skulle bränna elgasugnen för att vi skulle få lite mer värme i huse, trots att det är lördag. 

   Klockan 3 i natt gick den igång. Jag masade mig upp vid 9-tiden, åt frukost och åkte sedan för att köpa gas. Priset på OKQ8 hade gått upp från 649 kr för en P11-flaska till 799. 

   Det känns lite trevande att börja jobba. Jag lägger upp använd uppblött lera på gipsplattor inför nästa helgs kurs. Stökar runt i verkstan. Vid 11-tiden så hade temperaturen i ugnen nått 880 grader. Då anslöt jag gasflaskan och tände gasen. Ugnen går lite långsammare än vanligt, förmodligen för att elementen börjar bli slitna. 

   Kolmonoxidmätaren piper för att det är för mycket gas. Jag får skruva ner och se till att det vädras ordentligt. 

  Under eftermiddagen drejar jag 40 små skålar till Ett hem. 200 gr lera. Drejade mått 11,2 cm i diameter, höjd 5,7 cm och botten diameter 5 cm. Efter att ha drejat några skålar sätter jag en sticka – en pinne som sitter på en ställning som jag drejar mot för att få rätt diameter och höjd. Det är lite oroligt när elgasugnen är på. Man måste springa och passa och reglera gasen. Bränningen är klar vid 15.40, drygt en timme senare än vanlig. Och då infinner sig ett lugn. Nu gäller det bara att vänta.  

Första dagen i verkstan efter julledigheten

I år fyller jag 73. Jag är lycklig nog att ha ett arbete som jag älskar. En dag kommer jag att ramla av drejskivan. Men till dess tänker jag fortsätta. Det är helt enkelt så kul. När jag arbetade sista arbetsdagen förra året , den 20 december, så var jag helt slut. Jag fick inte mycket gjort dessutom var det något konstigt med bränningen i min elgasugn. Den ville inte stiga i samma takt som vanligt.   Idag var min reparatör Klas Billengren här och gick igenom ugnen, kollade elementen, men hittade inget fel, trots att jag tyckt att bottenelementen verkade trasiga.  Så jag satt tillbaka alla saker jag tagit ut,  och glaserade och satte min elugn, en Nabertherm på drygt 300 liter. Den går på ikväll. 

    Vitsen med en elgasugn är att man kan få fram reduktionsglasyrer. Förr så fanns ingen elektricitet. Om man ville bränna keramik så var man tvungen att använda ved. Eld kräver syre. Elden äter upp syret i ugnskammaren, reducerar syret, också det syre,  dvs de oxider som finns i glasyrerna, och skapar en atmosfär i ugnen som präglas av ett underskott av syre. När elden äter syre så blir oxblodsglasyren röd och inte blå, celadonen får sin karakteristiska grågröna färg. Temmokun blir brun och svart och inte bara brun. Chûn-glasyrerna blir blå och inte beigevita. Man får en helt annan palett av glasyrer att jobba med. 

   De första 850-900 graderna drivs ugnen med enbart el, men sen tänder jag på en gaslåga  som får brinna till bränningen är avslutad. Det räcker med en P11-flaska med gas. Och min ugn som är på nästan 500 liter klarar sig på ca ¾-dels flaska. Man kan mäta trycket och mängden gas, med en s k oxygenprobe som mäter underskottet av syre. Men jag ser på lågan. Trycket skall vara tillräckligt stort för att lågan precis skall ta sig ut genom ugnsdörrens lilla hål. Om ingen låga syns så ökar jag trycket, om det är en stor låga och ugnen ryker så minskar jag trycket. Det gäller att försöka få ett jämnt tryck. När flaskan fryser av att trycket sjunker så sätter jag ner hela flaskan i varmt vatten så håller sig trycket jämnare. Man måste passa ugnen när gasen är på. OCH man måste ha ett väldigt bra utsug. Det bästa jag gjort i verkstan var att satsa på ett bra ventilationssystem. 

   Det går naturligtvis att bränna samma typ av glasyrer i en vedugn, men det kräver mycket mer arbete. Och det är inte så lätt att få tillstånd och acceptans från grannarna att bränna med ved i ett tättbefolkat område.  Jag har en vedugn på vårt lantställe i Hälsingland, men här i Nacka där jag bor så har jag inte vågat satsa på det. 

   Jag har tre ugnar. Elgasugnen som ursprungligen var en ren  gasugn, och som jag köpte av min kollega och vän Thomas Alexandersson i Skåne.  Med hjälp av Åke Petterson i Karlstad så lät jag bygga om den till en elgasugn. Och den har fungerat perfekt. Sen har jag en Nabertherm  som är en ren elugn. Den är väldigt pålitlig och bra.  Till sist har jag en Padeltherm som också är en elgasugn, men som jag mest skröjbränner i. Det har varit ett sorgebarn sen den kom in i verkstan. Den är högsmal och med en brännare i bottnens mitt, vilket gör det svårt att få lågan att gå jämnt i ugnen. När produktionen är igång så bränner jag minst tre ugnar i veckan. Totalt går det ca 37 000 kwh per år och ett antal P11-flaskor.  

Jag är noga med att ha ren el, vatten och vindkraft. Men gasen släpper tyvärr ut en del Co2.

Det nya året kom med snö

Vid 10-tiden på nyårsafton så började det snöa. Och idag har vi ett täcke på nästan 10 cm som har lagt sig över 2024. 2024 var ett väldigt bra år. Och ett väldigt hemskt år. Bra i min lilla vrå av världen. Med utställning på Konsthantverkarna i början av året, massor av beställningar och jobb. Många besök i butiken. Stipendium från Konstnärsnämnden. Framgångsrikt vedbrännarseminarium i Lidköping, som jag ordnade tillsammans med Börje Eriksson. Ett lugnt och bra liv tillsammans med Marika, kanske med vår månadslånga tågluff till Italien som höjdpunkt. Och alla barn och barnbarn är friska och klarar sig bra. 

    Hemskt ute i världen. Jag förstår inte hur situationen i Gaza skall reda ut sig. Hur går man vidare och skapar fred och livsmöjligheter för människorna i området? Kriget i Ukraina fortsätter. Klimatkatastrofen är på väg att förändra våra livsbetingelser. Och ovanpå det Trump som ny president. Det kan bli precis hur som helst. Ibland vill jag bygga ett kloster runt omkring mig. En vacker trädgård har vi. Vi bor i ett lugnt område. Jag har en verkstad. Vi har gott om böcker. Man behöver inte så mycket mer än det och kontakt med barn, barnbarn och vänner. 

   Det är underbart med de lugna dagarna efter jul. Men i morgon börjar arbetet så sakta igen.  Klas Billengren kommer hit och skall titta på elgasugnen, som inte kom upp i temperatur den sista bränningen före jul. Jag stängde av den vid 1050 grader för att den gick så långsamt. När den svalnat under mellandagarna så tömde jag den och undersökte elementen. Jag sätter på ugnen under några minuter. Stänger av den och kollar att den verkligen är avstängd, sen blöter jag fingrarna och lägger mot elementen för att känna vilka som är heta. De två bottenelementen var svala.  Om Klas kan få stil på ugnen imorgon så kan jag sätta ugnen igen och bränna igen, förmodligen den 4/1. 

   Januari är fullspäckad med jobb. Jag skall göra klart 120 tekannor till Svenskt Tenn (Drejat och skröjat 35), ett antal småskålar till Ett hem – de skall ha 60. Jag skall dreja 60 tallrikar till Restaurang Salt i Gävle, och bränna om 40 stycken som har problem med bestickmärken.  Sent är det ett antal muggar, kring 40 tror jag, till AI-företaget Sana-labs, som blev dåliga i bränningen och måste göras om. De har beställt 400 muggar utan hänkel. Jag bestämde mig för att göra alla något olika genom ristad dekor och numrera dem. Sen har jag en kurs helgen 11-12/1. Och Myllimäki vill komma hit och prata om soppskålar. Det är roligt att vara efterfrågad , men jag måste hitta en balans som gör att jag orkar. 

Kurser

Det är något speciellt med kurser. Man träffas för att lära sig något nytt, något man kanske drömt om att pröva, eller för att utvecklas inom ett område som man faktiskt behärskar ganska bra. Under senare år så har jag gått ett antal kurser i krukmakeri hos David och Margaret Frith i Wales, på Leksands folkhögskola för keramiska storheter som Clive Bowen, Takeshi Yasuda, Felicity Aylieff, och Shozo Michikawa, på Formakademin för Nina Bergqvist och på Hellidens folkhögskola för Jan Åke Andersson. Det har handlat om att utveckla drejtekniken, dreja stora krukor och bygga vedeldade ugnar. Dessa kurser har betytt oerhört mycket för min personliga utveckling. Det finns alltid något nytt att lära, och det är roligt att träffa människor som är lika intresserade som jag själv är.

Själv har jag hållit drejkurser sedan 1995. Jag var nyskild och hade just flyttat in i en bostadsrättslägenhet på Kummelnäs gård i Nacka. Jag insåg snabbt att min magra lärarlön och det lilla som jag tjänade på min keramik inte skulle räcka till att betala räkningarna vid det annalkande månadsskiftet. Jag hade tre drejskivor, köpte en till billigt och kunde låna en som en bekant hade i sin källare. Jag annonserade i lokalpressen och satte upp lappar i området. På två veckor hade jag fyllt tre kurser och situationen var räddad.

I princip så har jag följt samma koncept sen första kursen. Det är både nybörjare och halvproffs på samma kurs. Var och en jobbar efter sin förmåga och med sina projekt. En försöker förstå hur man ska få den där trilskande lerklumpen på mitten och en annan funderar på hur man ska få till en tekanna som häller bra. Jag visar och eleverna jobbar. De frågar och jag svarar efter bästa förmåga. Det där sista är faktiskt ganska intressant. När man ska lära ut och förklara så måste man förstå vad man gör. Och det är oerhört lärorikt för den som skall lära ut.

Nu för tiden är det bara helgkurser. Lördag, söndag och måndag kväll då alla gör färdigt sina saker. Sen ses vi några veckor senare och glaserar. En inte oviktig del på kursen är lunchen. Vi äter gemensamt mat, som jag lagat tidigt på morgonen eller kvällen innan. Ena dagen soppa och bröd, och den andra pasta med tillbehör. Ibland så utvecklar sig ganska spännande samtal vid lunchen om allt mellan om det nödvändigt att ha en tupp i hönsgården, till utbildningen på våra konstnärliga högskolor.

Det där som började som en ekonomisk nödvändighet utvecklade sig snabbt till en viktig del av mitt liv. Jag känner mig oerhört priviligierad som får träffa så många spännande, vänliga och positiva människor. Det är underbart att få dela med sig av något som jag själv tycker är så roligt och när jag märker att en elev uppfylls av den magiska känslan som infinner sig när man märker att den där oformliga klumpen som snurrar runt faktiskt formas till en vacker och användbar skål.

Ny Materialism – På besök i konstvärlden

I somras blev jag uppringd av Bonniers konsthall.-Jo vi skall ha en utställning här på konsthallen under hösten som spegla hur konsten och hantverket närmar sig varandra. Och då skall vi bygga upp en keramikverkstad här och vi undrar om du skulle vilja sitta där och dreja? -???? Hur då menar du? - Jo alltså. En amerikansk konstnär som heter Theaster Gates kommer ha med ett verk som heter Soul Manufacturing Corporation. Och det innebär att vi skapar en verkstad där du och en lärling ska sitta här och dreja och sen skall alla sakerna brännas för att sen skickas till Chicago till Theaster. Vi undrar om du vill komma in på ett möte för att diskutera det här?

Jag blev tillräckligt nyfiken för att tacka ja till mötet och det slutade med att jag kom att delta i utställningen Ny Materialism. Det är inte varje dag man får vara en del av ett konstverk.

Theaster Gates är en afro-amerikansk konstnär från Southside Chicago som har ett antal strängar på sin lyra. Han är keramiker, konstnär, religionsvetare och världsförbättrare, eller om man så vill entreprenör som jobbar med olika sociala projekt. Ett av dem är Dorchester project som innebär att TH tillsammans med andra köpt ett antal fastigheter i Southside för 1 dollar styck. Fastigheterna rustas sedan upp så att de kan innehålla verkstäder, fik, ateljéer, bibliotek och bostäder. Soul Manufacturing Company är en del av göra världen lite bättre. I det här fallet med hjälp av keramik. Alla de saker som vi gjorde skickades till Chicago för att användas i projektet. Det var också viktigt att tillverkningen – the manufacturing company – skedde med själ. Det innebar i det här fallet att verket skulle bidra till spridning av kunskap om keramik och att vi som jobbade i det skulle bli väl omhändertagna.

Kunskapsöverföringen började med att en japansk keramisk mästare – Kouichi Ohara- kom till Bonniers konsthall innan vernissagen och jobbade med oss fyra lokala mästare - Masayoshi Oya, Joanna Günther, Rami Khoury och mig. Sen var tanken att vi skulle jobba tillsammans med en lärling - en elev från Konstfack-och sprida kunskapen vidare.

Vi blev också mycket väl omhändertagna av Bonniers konsthall i det ”careprogram” som ingick i verket. Vi blev bjudna på kaffe och bulle och fick höra högläsning ur olika romaner, Ett par duktiga unga jazzgitarrister underhöll oss under en timme. Och vi fick vara med om en fantastisk performance In the Place of Dance med Irina Anufrieva. Den innebar att hon låg blick stilla i fem timmar, vilket var mycket mer spännande än det låter.

Vi fick tillverka fem olika modeller- en ”wallpiece, ett rektangulärt stycke ca 60x40 cm som skulle sättas upp på väggen, en ”watercontainer” och teskålar till en japansk teceremoni, sushitallrikar och sake koppar. Förutom med det som kallades Wallpiece hade vi ganska fria händer vad gäller formen.

Det var fascinerande att vara med när drejskivan fick flytta in i finrummet. Detta hade aldrig hänt för 10 år sedan. Den besökande allmänheten var intresserad och ställde många frågor. De enda kommentarerna med någon negativ vinkel kom från enstaka konsthantverkare som undrade om vi blev bjudna på jordnötter. Jag tycker snarast att jag blev bemött med respekt och positiv förvåning.

Själv fascinerades jag av hur verket framställdes av guiderna. Det finns en pretentiös ton inom konstvärlden. Kanske något för oss konsthantverkare att ta efter. Vi borde vara lite stolta och ha en högre svansföring. När allt kommer omkring så sysslar jag med ”kunskapsöverföring” nästan varje dag i verkstan. Och jag har mitt eget ”careprogram” i form av kaffe, Spotify och P1. Men jag har aldrig haft en halvnaken kvinna som legat blick still under fem timmar i verkstan. Och vi kan våra material och hur de skall behandlas.

Det finns all anledning för konsten att lära av konsthantverket. Man kan komma mycket längre i sitt konstnärliga uttryck om man kan material och tekniker, som t ex Andreas Eriksson visade i sina fantastiska vävar. Det räcker inte med koncept. Det krävs kunskap.

Och vi konsthantverkare kanske borde ha lite högre svansföring.

Rapport från poolkanten

Vid poolkanten

Nu är det halvtidsvila. Gud så skönt! Den senaste månaden så har jag längtat intensivt efter en hängmatta. Det blev ingen hängmatta, men väl en vilstol vid en pool vid ett rustikt gammalt stenhus i södra Frankrike tillsammans med barn och barnbarn. Kanske en promenad, slöa och läsa i en vilstol, lunch i skuggan under stora eken, hänga med barnbarnen, kanske en tur till havet, se Frankrike – Belgien på storbildsskärm på den lokala bistron. Inte en drejskiva så långt ögat ser. Knappt ens lera i närmaste dike. Det enda som påminner om verkstaden är att värmen här motsvarar värmen i ugnsrummet när den är på topp. Det har varit en intensiv vår med stora beställningar, utställning på Höganäs konsthall, kurser och två öppna hus. Första halvlek avslutades med en stor beställning till Restaurant Hytra i Athén. 12 olika modeller- tallrikar, skålar både runda och med skurna kanter, burkar med lock och assietter; ca 24 stycken av varje modell. En del modeller bestående av tre- fyra delar. Intensivt, roligt och krävande. Allt gick bra fram till sista bränningen med 24 burkar med lock i blå chün , ett antal små burkar och assietter i temmoku och lite andra beställningar. Då gick ugnen sönder.

Jag köpte min Paddeltherm el/gasugn för ca 8 år sedan och har kört rätt hårt med den. I början var jag frustrerad över att den högsmala formen gjorde den väldigt ojämn i temperaturen. Den översta delen var flera käglor – ca 30 grader kallare än mitten. Men jag har lärt mig att handskas med den. Jag sätter mer lättsmälta glasyrer överst – t ex temmoku och järnröd, och låter den stå i 45 minuter på 1150° för att jämna ut värmen i ugnen innan jag låter den kämpa sig upp till topptemperaturen på ca 1275°. Min ugn KOE 330 kan köpas med olika stark effekt. Dumt nog köpte jag den svagare varianten, 20,5 kw i stället för 27 kw. Det innebär att bränningen tar lång tid 16-17 timmar istället för 8-10 och att det går åt mycket dyr gas när man reducerar. Nu skall jag byta alla element, porslinsrör, kontaktor och lite andra delar för att få upp effekten och ge hela ugnen en nystart.

Om man vill vara krukmakare så måste man vara flitig. Man måste kunna jobba långa dagar och uppskatta det lugn som finns i upprepningen. Det finns en tid för lek och experiment, men ofta alldeles för lite, och en tid för att bara jobba. Belöningen är känslan av flyt och ett inre lugn som kan uppstå vid drejskivan. Belöningen är att öppna en lyckad glasyrugn och den uppskattning man kan möta från människor som värderar det man gör.

Nu har jag jobbat hårt i många år. Mina kompisar har gått i pension. Och jag funderar mycket över framtiden, över att hitta en hållbar balans i tillvaron och hur min kropp skall hålla. När halvtidspausen är över och jag skall in på plan igen väntar ett digert program. Tallrikar till Lilla EGO och nya saker till Frantzén, ett projekt på Bonniers konsthall – en ”performativ utställning”- , stor beställning från Norrgavel (jag hann faktiskt inte allt i våras), samlingsutställning på Karby gård, en eller två kurser, möte med mästarbrevsjuryn och så småningom julöppet i verkstan.

Det känns som det skall bli en intensiv höst. Först skall jag bara sova lite i skuggan vid poolen.

Mästare i krukmakeri

Så stod vi där på första trappavsatsen i Blå hallen, i Stadshuset, i Stockholm, jag och Nina Bergqvist. Strålkastarna bländade så det var svårt att se de andra 238 mästarna och gesällerna och deras anhöriga. Programledaren Isabelle McAllister sträckte fram mikrofonen och ställde några frågor. Till Nina om att bli världsmästare i drejning och till mig om att jobba med finkrogar.-En stor applåd för de första krukmakarmästarna på 26 år. Så fick vi våra mästarbrev. Vi klev ned till våra platser och utdelningen fortsatte med mästarbrev till låssmeder, bilsadelmakare, målare, träbildhuggare, silversmeder, guldsmeder, möbelsnickare, bildvävare och frisörer, frisörer, frisörer.

Jag är stolt över att någon tycker att jag är värd den utmärkelsen. Jag är också stolt över att stå där tillsammans med Nina Bergqvist. Om jag är mästare, så är hon mästarnas mästare. I vår relation så är hon lärare och jag elev. Bara veckan innan hade jag varit i Lidköping på kurs på Formakademin i att dreja stora krukor, med Nina som lärare. Maken till drejare är svårt att hitta. Så är hon också flerfaldig världsmästare och den som tillsammans med Bente Brosböl Hansen tampas om att vinna de nationella drejarmästerskapen, som hålls i Lidköping vart annat år.

Att det var vi två som stod där hänger ihop med att Hemslöjden och Hantverksrådet bestämt sig för att återupprätta mästar- och gesällvärdigheten för krukmakare. Och vi två, tillsammans med Stefan Andersson, sitter i den jury som skall bedöma ansökningarna om Gesällbrev och Mästarbrev. Den första bedömningen ägde rum under Porslinsfestivalen i Lidköping i augusti i år. Nio gesäller godkändes efter validering och två efter att ha genomgått en dags praktiska och teoretiska prov. För att kunna ansöka om gesällbrev krävs minst 3 500 timmars arbete, och att bli godkänd i proven. De som godkändes genom validering var alla krukmakare med mångårig erfarenhet, som de dokumenterade genom CV och bilder.

För att bli mästare så krävs 10 000 timmars arbete, motsvarande ungefär 6 år, och att man genomgått Hantverksrådets kurs om att driva ett litet hantverksföretag med allt vad det innebär.

Mästarbrevet ger alla oss som inte har gått Konstfack eller HDK en möjlighet till erkännande av våra kunskaper. Jag sökte, men kom inte in på Konstfack. Min utbildning har varit praktik, kurser och arbete. Sen har vi alla dem som har gått på Capellagården, Leksands folkhögskola, Formakademin eller andra skolor. Och de som gått som lärlingar hos krukmakare. Här finns en uppsjö av duktiga hantverkare som arbetar i verkstäder runt om i landet.

Lägg märke till distinktionen. Mästarbrev i krukmakeri, inte i keramik. Som jag uppfattar det så innebär det en inriktning mot funktion, snarare än konst. Som mästare i krukmakeri så måste du vara duktig på att gjuta eller dreja. Vilket inte alltid är fallet hos de som utexamineras från Konstfack eller HDK.

En gång i tiden var mästarvärdigheten knuten till rätten att bedriva verksamhet. Idag kan vem som helst sätta upp en verkstad och det är väl ok. Jag missunnar ingen att ha roligt. Men med återupprättandet av mästarvärdigheten så kan vi verka för att de som kallar sig krukmakare också kan tillverka keramik av bra kvalitet.

Jag ser fram emot nästa års bedömningar. Och att få riktigt många kollegor.

Stora krukor

Nu har jag varit på kurs igen! Jag brukar försöka gå en kurs varje sommar. Det har varit ugnsbygge för Jan Åke Andersson på Hellidens folkskola. Drejning, dekor och bränning för David och Margareth Frith i Wales. Leksands folkhögskola har haft kurser med Clive Bowen, Takeshi Yasuda och Felicity Aylieff. I år var Felicity tillbaka i Leksand med temat att dreja eller bygga stora krukor och objekt.

Varje kurs har för min del inneburit ett steg framåt. Inte minst i år då jag drejade de största krukor som jag gjort. Jag centrerade 10-12 kg. slog på ytterligare en klös på 5-6 kg och sen en klös till. Det gäller att utnyttja kroppen för att få leran på plats. Det handlar inte så mycket om styrka som om teknik. Ett annat sätt är att dreja flera delar som man sammanfogar till en kruka. Då får man mäta noga och se till att delarna är lagom stabila när de sätts ihop. Eller så kan man ringla upp en kruka, gärna från en drejad bas med hjälp av långa jämna korvar som fogas ihop varv för varv. Det är svårare än man kan tro att ringla jämt och snyggt.

Mitt syfte är framför allt att göra krukor till trädgården stora nog att plantera små träd i. Vi behöver krukor till citronen, fikonet och rumslinden. Sen kanske det är fler som vill ha.

En eloge till Leksands folkhögskola för deras ambitiösa kursprogram. Och sen är det där med maten. Bara den är värd att åka på kurs för.

Det enda som förvånar mig är att inte fler professionella keramiker ser behovet av att utveckla sig. Vi jobbar med ett material där det finns oändliga utvecklingsmöjligheter och alla behöver vi gå vidare, bli bättre, lära oss mer.

Vi får se vad det blir nästa år!

Kockar och tallrikar

Johan Backeus tävlingsbidrag

Häromdagen avgjordes finalen i Årets kock 2017. Jag måste erkänna att jag inte varit lika engagerad i år. Under flera år har telefonen börjat ringa tidigt under hösten från unga, ärelystna kockar som vill vara med och slåss om titeln. Men inför årets final har det varit tyst. Antingen börjar mina saker betraktas som passé, eller så är det flera krukmakare som givit sig in i leken. Kanske en kombination? Men jag har sett att Johan Backeus tävlade och serverade maten på de tallrikar han köpte av mig inför förra årets final, då han kom tvåa. De är likadana som de jag kallar Lotus, en lätt välvd tallrik utan bräm. Men i det här fallet med en oglaserad kant som ger tallriken en mörkröd inramning. Och i år var det Johan Backeus tur att vinna. Det betyder att under de senaste fem åren har fyra av vinnarna serverat sin mat på mina tallrikar. 2015 kom ”min kandidat”, Daniel Engellau tvåa. Sebastian Thuresson från Lilla Ego kom två i år och använde en tallrik som jag gjort åt dem.

Nåja, även om jag skryter så är jag inte så inbilsk så att jag tror att det är min förtjänst att de har vunnit. Lika lite som att det är skornas förtjänst att Zlatan gör mål. Men jag antar att Zlatan väljer skor som lever upp till hans krav, som sitter bra och som ger ett bra tillslag på bollen. Och de här duktiga kockarna väljer tallrikar som matchar deras mat.

Snart ringer klockorna

Calle Forsberg

Snart ringer klockorna ut det gamla året samtidigt som de ringer in 2017. Vad klockorna klämtar om finns i lyssnarens öron. 2016 var ett fantastiskt bra år. Och 2016 var ett förskräckligt år.

För mig personligen, i mitt lilla hörn av världen, var 2016 underbart. Jag var frisk, min fru, min barn och mina barnbarn var friska. Och vi har levt ett gott liv under året. Som krukmakare hade jag stora framgångar. Jag fick stipendium av Konsthantverkarna och ett stipendium till av Konsthantverkets vänner. Jag fick Residence Stora Formpris som Årets konsthantverkare. Tack vare Estrid Ericsons stipendiefond fick jag möjlighet att gå en kurs med Takeshi Yasuda och Felicity Aylieff på Leksands folkhögskola.Jag hade en framgångsrik utställning på Konsthantverkarna. Och jag sålde mer än någonsin. Möjligtvis har restaurangvågen ebbat ut något, men den kompenseras mer än väl av andra kunder. Vid 64 års ålder tycker jag att jag utvecklas snabbare än tidigare med nya former och nya glasyrer.

Just nu är det några lugna dagar mellan jul och nyår. De stora frågorna är vilken promenadväg skall vi ta? Vad skall vi äta till lunch? Och är det något bra på TV ikväll? Men måndag den 2 januari drar det igång igen. Vid sidan av en hög med beställningar så skall jag göra nya saker till nya Restaurant Frantzén, och utställningen på Arkitekturmuseum med alla som fick Stora Formpriset 2016. Där skall jag duka ett stort bord. Vernissage den 8 februari. Och i juni ställer jag ut på Hemslöjden i Linköping. Jag kommer att ha att göra.

Men där ute, i stora vida världen var 2016 det kanske värsta året sedan andra världskriget. Ja, jag vet Hans Rosling, alla siffror om barnadödlighet, utbildning, levnadsstandard för de fattig pekar uppåt. Men det finns nya stora hot. Plötsligt är inte demokratin självklar längre i Europa. USAs nye president riskerar att vara något mycket värre än en pajas. Eu krackelerar. Man kanske inte bara kan sitta i sin lugna vrå och dreja skålar.

Med det sagt- jag önskar och hoppas att vi får ett gott nytt år.

Bokslut från en utställning

Utställning, ”Finkrog och vardagsbord” på Konsthantverkarna i Stockholm.

Mellan 27 augusti och 14  september visades min utställning ”Finkrog och vardagsbord” på Konsthantverkarna i Stockholm. Det var 14 år sedan sist jag ställde ut där och även då representerade  utställningen ett nytt spår. Då presenterade jag den stengodsservis som  varit basen i min produktion sedan dess. Nu – nya glasyrer, restaurantgods och en del nya former. Hela årets utställning präglas av reduktionsbrända glasyrer, brända i min el/gasugn.

Den nya stilen påbörjades för sex år sedan då jag blev uppbjuden till Frank Larsen i Fågelsjö i norra Hälsingland för att vara med och bränna i hans fantastiska vedugn. Ett helt nytt spektrum av glasyrer uppenbarades. Med hjälp av stipendier från Estrid  Ericsons och Helge Ax:son Johnsons stiftelser, kurser hos David och Margaret Frith i Wales och på Leksands folkhögskola samt ett idogt arbetande har jag till slut kommit fram till ett nytt uttryck. Och det var det som jag visade på utställningen. 

Först ett frukostbord i porslin och stengods med celadon och chünglasyrer. Tekanna, kopp med fat, assiette , filskål, äggkopp och salt eller marmeladskål. 

Utställning, ”Finkrog och vardagsbord” på Konsthantverkarna i Stockholm. Foto: Karin Björkqvist

Utställning, ”Finkrog och vardagsbord” på Konsthantverkarna i Stockholm.

Därefter ett vardagsbord i stengods,  svensk fylelera och engelsk earthstone. Min s k Lotusserie, tallrikar utan bräm, pastaskålar(kan användas till soppa) och dessertskålar. I mörk eller ljus celadon alternativt blå chün. Dessutom fanns på bordet serveringskarotter, ett fat och några kannor. 

Utställning, ”Finkrog och vardagsbord” på Konsthantverkarna i Stockholm. Foto: Karin Björkqvist

Längst ner i lokalen – finkrogen. Ett urval av saker som jag gjort för olika restauranger, huvudsakligen Restaurant Frantzén. Drejade och skurna dessertskålar med elefantsåskannor, minisoppskålar, rektangulära små serveringsfat på fot och en del annat. Inte alltid runt, tunt och symmetriskt. 

Utställning, ”Finkrog och vardagsbord” på Konsthantverkarna i Stockholm. Foto: Karin Björkqvist

Utställning, ”Finkrog och vardagsbord” på Konsthantverkarna i Stockholm. Foto: Karin Björkqvist

Utställning, ”Finkrog och vardagsbord” på Konsthantverkarna i Stockholm. Foto: Karin Björkqvist

Längs den vänstra väggen på en lång hylla stod resultatet av min lekstuga. 40 skålar i olika glasyrer. En typ av skålar som krukmakare alltid har drejat och som jag gör bara för att det är roligt. Jag kan leka lite med former och glasyrer. 

Utställning, ”Finkrog och vardagsbord” på Konsthantverkarna i Stockholm. Foto: Karin Björkqvist

Utställning, ”Finkrog och vardagsbord” på Konsthantverkarna i Stockholm. Foto: Karin Björkqvist

På den högra väggen en hylla med lite av varje. Tack Betonggruvan för lånet av de fina hyllgavlarna. Dessutom två nischer. En med ett fat  i blå chün och en med en fyrkantig servis i vitt. Vernissagen var festlig och fullsatt. Försäljningen riktigt skaplig. Gensvaret gott. Och kanske viktigast- jag kände mig själv nöjd med det som jag presenterade. Allt blev inte som jag hade tänkt mig, men det blev tillräckligt bra. Och det finns ett liv även efter utställningen. 

Dessutom hade vi en trevlig kväll med inbjudna gäster då Volt serverade god mat och dryck. De presenterade sin mat och jag berättade om utställningen. 

Till sist: Tack till min fru Marika som stått ut med mig under den gångna arbetssommaren. 

Tack till Hedvig Westermark för att du hjälpte mig att sätta upp utställningen. Och tack till Åsa Lockner, Åsa Lindgren  och personalen på Konsthantverkarna.

Foto: Karin Björkqvist

Masterclass med Takeshi Yasuda och Felicity Aylieff

Häromveckan hade Leksands folkhögskola celebert besök. Takeshi Yasuda och Felicity Aylieff höll en s k masterclass. Takeshi demonstrerade vad man väl får kalla kreativ drejning och Felicity visade olika dekortekniker.Större delen av året tillbringar de i Jingdeshen, Kinas porslinsstad, där Takeshi Yasuda tillverkar sitt konstnärliga och absolut inte symmetriska bruksgods. Medan Felicity Aylieff gör stora, ibland flera meter höga dekorerade krukor.

Takeshi drejade stora krukor genom att först slå ett hål i den stora klösen i stället för att centrera så att den blev som en ”doughnut”. Utifrån det så drejade han och korrigerade ojämnheten genom att trycka ner handflatan mot kanten med pek och långfingret på var sin sida om väggen. Botten till krukan drejades separat. Takeshi fäste sedan krukan i bottnen efter att ha vänt den upp och ner. Han kunde då fortsätta att dreja den nedre något tjockare delen så att krukan blev ännu högre. Ovanpå satte han en ny ”doughnut” som han drejade upp till en ännu högre kruka.

Takeshi visade också hur han gör handtag genom att rulla en korv av lera under en träplatta vars höjd han fixerat med hjälp av skruvar. På så sätt blev handtaget absolut runt. Handtagets mönster formade han sedan med hjälp av en vanlig simpel trälinjal och genom att slå det mot bordskivan. En teknik som visade sig ha oanade variationsmöjligheter.

Felicity demonstrerade dekortekniker utifrån infärgad engobe som hon målade på tidningspapper, lera eller gipsplattor och förde över till ytan som skulle dekoreras. Hon ristade i leran fyllde i med dekor och torkade bort överflödig engobe.

Kursen annonserades som en keramikkurs med utgångspunkt i mat. ”When we eat, what we eat and how we eat”. Jag hade väl väntat mig mer av det under kursen. Det vi inte fick där fick vi under middagarna då skolan bjöd på ett överdåd i fantastisk mat som kunde konkurrera med vilken finkrog som helst.

Jag är full av beundran för den kursverksamhet som Leksands folkhögskola bedriver. Varje år ordnar de kurser med keramiker av internationell toppklass. Den engelske keramikern Clive Bowen höll kurs veckan innan. Även om det är ett begränsat antal som kan gå kurserna har det stor betydelse för den keramiska scenen i Sverige.

På middag med Konsthantverkets vänner

Förra veckan var jag på middag med Konsthantverkets vänner. Vi träffades på Waldemarsudde. Först var det årsmöte. Sen var det stipendieutdelning. Leyun Wang, Eva – Britt Rosenqvist, Gunilla Maria Åkesson, Sverker Eklund och jag fick var sitt stipendium. Och så var det supé i prinsens kök. Trevligt! Konsthantverkets vänner har funnits sedan 1970. Man köper in konsthantverk, gör ateljébesök, studieresor , sprider ordet om det goda konsthantverket och som sagt, delar ut stipendier. Det är precis en sådan organisation som vi konsthantverkare behöver. Flera av kooperativen, inget nämnt och ingen glömt, har försökt att starta vänföreningar, utan större framgång. Men här har vi ju en! En vänförening som gör allt det som gagnar oss och som är roligt och intressant för dess medlemmar.

Gå med! Jag skall göra det! Konsthantverkets vänner behöver oss och vi behöver dem! Här är länken: khv.se

Följ med till restaurang Frantzén

Jag tycker att det är kul att se de saker  som jag gjort  ”in action”. Följ med till restaurang Frantzén genom att titta på den här korta filmen:

http://www.restaurantfrantzen.com

 ( Jag har gjort all keramik utom  tallriken till Kagoshima biffen)

Årets kock 2016

Man kanske skulle ha varit där. Men i år så följde jag finalen av Årets kock via webben. Drejskivan snurrade och Ipaden rapporterade från fronten. I det här fallet Annexet vid  Globen. Åtta finalister gjorde upp i en mycket jämn final.  Två rätter - en med kungskrabba och hälleflundra och en med rådjurssadel som viktigaste ingredienser. Maten i all ära men mitt perspektiv var tallrikarna.  Den ena tallriken tillhandahålls av tävlingsledningen. Den andra får kockarna välja själva. Och då väljer de handgjorda tallrikar. Fyra av kockarna tävlade på mina tallrikar - Jimmie Eriksson, Jonathan Kasche och Manfred Nilsson från Lilla Ego samt Johan Backeus  från Aveqia, och två på tallrikar från Millas keramik i Örebro. Det visar vad  konsthantverket  betyder för matupplevelsen. Man äter inte bara med munnen. Riktigt god mat är en upplevelse som inte bara stannar vid smaklökarna  och doftsinnet. Man äter med alla sinnen. 

Vinnare blev Jimmie Eriksson från Lilla Ego. Han serverade sin rådjurssadel på en tallrik som jag  drejat i Fylelera med reduktionsbränd blå chünglasyr. Tvåa kom Johan Backeus  med en tallrik i  mörkt röd lera med vit glasyr  med en oglaserad kant som också kommer från min verkstad. 

Det är kockarna  som lagar maten och gör jobbet. Men jag är stolt över att ha fått förtroendet att  göra tallrikarna till Årets kock 2013 Daniel Räms, 2014 Filip Fastén, till 2015 års tvåa Daniel Engellau, och till årets etta och tvåa. Kockar och konsthantverkare  i alla material har allt att vinna på att samarbeta med varandra. 

Åtta råvaror

 

En dag i våras kom Henrik Norström till verkstan. Henrik Norström är en av våra stjärnkockar, med eller utan Michelin-stjärna och driver bl a  den tidigare enstjärniga krogen LUX som numera heter LUX dag för dag på Lilla Essingen. Värd ett besök.

-Kan jag få låna lite grejor? Vi ska plåta till en ny kokbok.

-Visst. Det går bra.

Till slut blev det en hel låda med  skålar och tallrikar. En del var sådant som jag inte ens kom ihåg att det stod i hyllorna. Nu med en ny chans att glänsa i fotolampornas sken.

Och nu är den här -  Åtta råvaror, en kokbok där Henrik Norström fortsätter att sprida sitt budskap om att det behövs bra råvaror för att laga bra mat. Spännande recept som verkar gå att förverkliga även hemma i köket  hos dig och mig. Och fina bilder.  Jag känner mig riktigt stolt över att ha gjort alla de här grejorna, och över att få vara med i ett så fint sammanhang.

Fotografen heter Morgan Ekner. Förlaget Sterners förlag.